hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag lider något fruktansvärt och hoppet håller på att ta slut...

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Som alltid, varje dag och natt är den samma. En minut känns som en timma lång. En timma i helvetet. Jag är så utmattad och trött man kan vara. Kroppen skriker av värk, varje led och muskel gör omänskligt ont och jag har svår huvudvärk. Jag är så yr att jag inte fixar att stå upp och jag kan bara sitta upp i några sekunder i taget. Ögonen spränger, huden bränner och kliar något förskräckligt. Svetten rinner samtidigt som jag fryser så jag skakar. Att jag har lager av täcken och filtar på mig hjälper inte. Frossan kommer inifrån och den går inte att värma bort. Febern kommer och går, vissa dagar visar den sig också på termometern, men inte alltid. ME-febern och hettan i hjärnan är däremot konstant. Jag har ont i magen och mår illa. Det känns som att jag alltid är nära att spy. Jag minns knappt hur det var att inte må konstant illa.

Hjärnan mår väldigt dåligt, den är dödstrött och väldigt, väldigt överkänslig mot alla stimuli. Jag klarar inga ljud eller något ljus, allt gör för ont. Minsta intryck genererar en blixtrande stark smärta i huvudet. Minsta intryck gör att hjärnan stressar igång, från morgon till kväll är hela kroppen full av adrenalin. Kroppen går på högvarv trots att den ligger helt still. Hjärtat rusar, musklerna skakar, svetten rinner. Huvudet är kaos. På natten när allt är tyst och stilla börjar adrenalinpåslaget och stressen släppa lite, lite. Men så kommer morgonen igen. Dagsljuset tar sig in i mitt mörka sovrum, alla ljud är tillbaka och hjärnan blir återigen speedad och stressad till max och det stressar igång kroppen lika mycket. Kroppen gör sig redo för flykt eller fight. Men den orkar inget av det. Den är helt förlamad av utmattning och vedervärdig värk. 

Huvudet är grötigt och tungt. Nacken är för svag för att orka hålla huvudet uppe någon längre stund. Jag sover inte på nätterna, det är omöjligt att få någon sömn utan en hästdos starka sömnmediciner. Det är en omöjlighet att sova när både hjärna och kropp är så stressade och plågade. För att få sömn krävs ett lugn, i både huvud och kropp. I mig finns inget som helst lugn. Min hjärna och kropp kämpar och kämpar. Kämpar för att orka andas, orka stå ut. Orka överleva. Kampen är på liv och död. Inte kan man sova då! Men sömnen behövs, jag behöver verkligen sova, ändå går det inte. Jag måste tvinga ner huvudet och kroppen i sömn av starka mediciner. Det är inte optimalt, men nödvändigt. Kemisk sömn är bättre än ingen sömn alls. 

Sömnen är otroligt viktig för att hjärnan och kroppen ska orka kämpa vidare. En dag och en natt till. Sömnen ger också MIG en nödvändig paus från lidandet. En liten stund, några enstaka timmar, då jag bara får vara. Befinna mig i drömmarnas land istället för i den bistra och brutala verkligheten. Oavsett hur många timmars sömn jag får blir jag inte ett dugg piggare för det. Ändå är sömnen livsviktig. Utan den blir allt ännu värre. Ytterligare plågsamt. Utan sömn blir lidandet ännu värre och hjärnan och kroppen fungerar ännu sämre. 

Det går inte en dag utan att jag drabbas av en känsla att jag vill ge upp. Att jag vill gräva mig en grop och lägga mig under jorden och tyna bort. Allt gör för ont, kroppen är för sjuk och jag är för utmattad och plågad för att orka stå ut. Alla symtom är elaka och plågar mig. Jag har lidit svårt i så många år. Jag minns inte hur det känns att inte ha svår värk/smärta varje vaken minut. Jag har haft det så länge jag minns och det blir bara värre och värre. Det är tufft. Men jag kan inte bara ge upp, och det vill jag egentligen inte, men jag orkar liksom inte kämpa mer. Jag vill LEVA. Inte bara överleva, knappt ens det, jag vill inte tvingas kämpa för min överlevnad.

Om jag visste att jag snart skulle må lite bättre, lida lite mindre. Om jag visste att jag har något att kämpa för, att det är någon mening med allt mitt kämpande, allt mitt lidande. Hoppet blir gradvis mindre och mindre. Jag är rädd att det ska dö ut helt och hållet. Men hoppet är väl det sista som överger oss? Jag hoppas att det är på det viset det fortsätter, att hoppet inte överger mig, och att jag inte överger hoppet. På grund av all min hopplöshet. På grund av allt lidande. Det måste komma en behadling/ett botemedel, hjälp, innan det är för sent.

För mycket är för svårt. Men jag klamrar mig fast vid det lilla hopp som fortfarande finns kvar och hoppas att denna dag snart är slut och att nästa blir lite lättare. Att dagens, nutidens, mörker lyses upp av hoppet om ljus i framtiden. Om så bara lite ljus i framtiden måste det vara värt att kämpa för och komma bort ifrån dagens nattsvarta mörker. 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Kram ❤

Svar: Kram <3
Hanna Andersson

2 plasticine.blogg.se
skriven :

Jäkla skitsjukdomar! :( Har du provat nån medicin för illamåendet? Primperan har räddat mig. Finns inget värre än att må illa. Kram från en ”zebrasyster”

Svar: Ja, det är jäkla skitsjukdomar, allihop! Nej, det har jag inte gjort. Kanske borde göra det. Ska läsa på om den medicinen och prata med min läkare om den. Kram <3
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Du har så tufft med smärtor och lidande , önskar att jag kunde göra något för dig.
Hoppas och vill så gärna tro att du ska få ljus i din situation. Det måste komma och det snart!
Många varma kramar fina vän <333

Svar: Det är väldigt, väldigt tufft. Du är så gullig som läser och kommenterar så fint. Det betyder mycket för mig, Katarina <3 Ja, det måste komma ljus och det snart.
Många kramar fina vän <333
Hanna Andersson

4 annicaslivvidhavet.blogg.se
skriven :

Styrkekramar ❤️❤️❤️

Svar: Kramar <3 <3 <3
Hanna Andersson

5 Anonym
skriven :

Älskade lilla vän, det är inte meningen att du ska ha det så här. Mitt hjärta gråter och tårarna kommer när jag läser din förtvivlan. Har en liten aning om hur du lider. Jag blir också sämre och sämre. Ligger och gråter av smärta eller sover. Till skillnad från dig sover jag nästan dygnet runt utom nätterna som är så jobbiga. Men det går inte att jämföra ditt fruktansvärda tillstånd. Har vätska och förskjutningar i axlarna. Det sprider sig förstås. Kan inte röra på armarna. Nu är armen helt stilla bara handen jag skriver med. Och det känns direkt i armarna. Som du skrivit om blir det inte mycket dusch och hårtvätt. Känner mig äcklig. Du har inte givit upp hoppet, du skriver så bra och mycket så det finns hopp kvar för dig. Jag tänker på det som hände i höstas om det inte vore lika bra att det tar slut. Det är inte värdigt att leva så här. Har fått tid hos en neurolog i februari för att prata om ME. Vet inte om han kan sätta diagnos eller om man måste till något annat ställe.Är säker på att jag har det också men vill ha det i journalen.
Idag åker min son med familj hem från Kap Verde. Vi har fått underbara filmer från dem. Han är ju bl.a. fotograf. Härligt att se våra kottar i solen på stranden. De fick äta glass kl 9.00 på morgonen. Då är det riktig semester.Det skulle aldrig hända hemma. De fick träffa Bamse, största idolen. Den äldsta var med och dansade och sjöng första dagen. Men lillebror var mer försiktig. Men han var snart med dem han också. De fick så många kramar av honom så det får vi nog höra allt om när de kommer. De åker från sommaren till vintern. Men roligt för barnen med så mycket snö att leka i.
Du vet att jag tänker på dig varje dag och undrar hur du har det. Jag vet att det är dumt att säga, men ge inte upp. Jag är själv där men håller mig kvar. Förstod när jag kom hem från sjukhuset så mycket jag skulle missa. Läste hur fint du skrev om Trisse. Det är sånt man inte vill missa.Önskar dig allt gott och fortsätter hoppas att något händer. Jag hoppas på min magsjukdom som ingen bryr sig om för det går inte att göra något. Kan inte äta alls nu. Några kex en liten smörgås om jag får alltför ont av hunger. Men hoppas ändå innerst inne att de ska komma på något. Så vi får inte ge upp kära Hanna. Du betyder för mycket för det. Skickar massor av varmaste kramar och kärlek till dig min finaste Hanna.❤️❤️💙💙💜💜😘😘😘😘😘🌷🍃🌷🍃🌷🍃🌷🍃🌷🍃

Svar: Hej Ing-Marie, min älskade vän. Vilken lång och fin kommentar du skickade! Jag ska försöka svara på allt så gott jag kan! Jag är så ledsen för din skull att du mår så dåligt. Skönt dock att du sover så mycket. Jag förstår att det är jobbigt att sova så mycket, men tro mig, det är mycket värre att inte sova något alls. Jag saknar den tiden jag sov ca 20 timmar om dygnet.

Jag känner mig också äcklig mest hela tiden. Det blir ju så när dusch och hårtvätt inte klaras av att göra särskilt ofta.
Tack så mycket och tack för att du läser. Det betyder mycket för mig att du gör det.

Härligt att sonen och barnen kommer hem. Och så härligt att ni fått filmer och bilder. Jag försöker leva genom familjen och när de skickar bilder till mig försöker jag tänka att jag får vara med en liten, liten del genom bilderna.

Jag tänker på dig också, så mycket. Däremot orkar jag inte skriva alls så mycket som jag önskar att jag gjorde. Men det är ju så det är för mig. Energin räcker inte till ens en hundradel av allt jag skulle vilja göra.
Det är väldigt tufft för psyket med sjukhusinläggningar. Jag kämpade flera månader efter att jag var inlagd i juni förra året att komma över det traumat som det innebar för mig. Och du som var så oerhört dålig, jag förstår att det är tungt att bara tänka tillbaka på den tiden. Jag är i alla fall väldigt, väldigt glad att du klarade. Har svårt att tänka mig en vardag utan dig.

Det är inte klokt att du inte får i dig mer näring än så. Det i sig gör dig ju sjukare och svagare. Jag vet att du har haft läkarbesök och att du har några till som väntar, jag tänker på dig och håller alla tummar och tår jag har för att det går bra och att du blir lyssnad på och förstådd.

Vi måste kämpa tillsammans. Ingen av oss får ge upp, hur tufft det än är. Vi har varandra och du betyder lika mycket för mig som jag vet att jag betyder för dig.
Massa, massa kramar och kärlek min älskade Filmstjärna! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

6 Ann-Catrin%20Bergstr%F6m
skriven :

Hej!
ja jag är kvinna på 60+ läste om alla dina sjukdomar..hur påverkar EDS dig..vilka symtom..så många sjukdomar du hade..jobbigt..hoppas det finns en liten ljusning i tillvaron för dig! Har själv fibromyalgi...

Svar: Hej Ann-Catrin! Det är svårt att svara kort på, men läs på om EDS, jag har de flesta symtomen som finns. Bl a är jag väldigt, väldigt överrörlig (har max på den skalan som mäter överrörlighet- Beightonskalan), jag har svår värk, problem med blodtrycket så jag är väldigt yr hela tiden. Musklerna blir snabbt trötta och börjar skaka eftersom att musklerna måste arbeta hårt för att hålla ihop lederna så de inte går ur led. Därför är det viktigt att träna vid EDS så att musklerna är i trim. Jag kan dock inte träna, knappt röra mig alls, pga mycket svår ME.
Jag har kärlnystan, lättblödande tandkött, mina sår läker dåligt och jag får väldigt fula ärr.
Det är några av de många symtom jag har av EDS.
Det är verkligen tufft, men för mig är det ME:n som är det absolut största problemet även om EDS:en verkligen inte underlättar situationen. Precis som att fibromyalgi inte heller gör situationen lättare.
Hoppas detta svarar på din fråga!
Hanna Andersson

7 Jennifer
skriven :

Massa kramar till dig. ❤ Har också EDS, blev dålig helt plötsligt 23 år gammal och hela livet har rasat samman känns det som, varje dag är en kamp. Vill mest bara skicka massa kramar och hopp till dig, och hoppas att du kan få må bättre i framtiden. Det kan inte vara meningen att någon ska behöva må så dåligt.. ❤

Svar: Hej Jennifer! Tack så mycket för din gulliga kommentar! Massa kramar tillbaka till dig <3 Tråkigt att du också har EDS, men ändå skönt att du klarade dig i 23 år innan den började ge sig till känna (man är ju född med EDS). Själv har jag haft besvär av EDS hela mitt liv och det har blivit värre och värre med åren. Jag är 23 år.
Tack så mycket för det. Massa kramar tillbaka till dig <3 <3 Nej, det tycker inte jag heller. Det är inte värdigt... :(
Hanna Andersson

8 Ann-Catrin Bergström
skriven :

Hej! Ja jag lider av allt du har, och själv är jag 60+ har haft en del sjukdomar under åren..men du är så ung än, har många år framför
dig..jag hoppas du kan få någon bättring så småningom, att det
kommer ett botemedel..åt alla som lider av dessa symtom..
Kram!

Svar: Hej! Så jobbigt att du också är sjuk :(
Ja, jag är väldigt ung, för ung för att ha det såhär.
Tack, det hoppas jag för oss båda två!
Kram
Hanna Andersson