Jag mår så fruktansvärt dåligt. Som alltid, varje dag och natt är den samma. En minut känns som en timma lång. En timma i helvetet. Jag är så utmattad och trött man kan vara. Kroppen skriker av värk, varje led och muskel gör omänskligt ont och jag har svår huvudvärk. Jag är så yr att jag inte fixar att stå upp och jag kan bara sitta upp i några sekunder i taget. Ögonen spränger, huden bränner och kliar något förskräckligt. Svetten rinner samtidigt som jag fryser så jag skakar. Att jag har lager av täcken och filtar på mig hjälper inte. Frossan kommer inifrån och den går inte att värma bort. Febern kommer och går, vissa dagar visar den sig också på termometern, men inte alltid. ME-febern och hettan i hjärnan är däremot konstant. Jag har ont i magen och mår illa. Det känns som att jag alltid är nära att spy. Jag minns knappt hur det var att inte må konstant illa.
Hjärnan mår väldigt dåligt, den är dödstrött och väldigt, väldigt överkänslig mot alla stimuli. Jag klarar inga ljud eller något ljus, allt gör för ont. Minsta intryck genererar en blixtrande stark smärta i huvudet. Minsta intryck gör att hjärnan stressar igång, från morgon till kväll är hela kroppen full av adrenalin. Kroppen går på högvarv trots att den ligger helt still. Hjärtat rusar, musklerna skakar, svetten rinner. Huvudet är kaos. På natten när allt är tyst och stilla börjar adrenalinpåslaget och stressen släppa lite, lite. Men så kommer morgonen igen. Dagsljuset tar sig in i mitt mörka sovrum, alla ljud är tillbaka och hjärnan blir återigen speedad och stressad till max och det stressar igång kroppen lika mycket. Kroppen gör sig redo för flykt eller fight. Men den orkar inget av det. Den är helt förlamad av utmattning och vedervärdig värk.
Huvudet är grötigt och tungt. Nacken är för svag för att orka hålla huvudet uppe någon längre stund. Jag sover inte på nätterna, det är omöjligt att få någon sömn utan en hästdos starka sömnmediciner. Det är en omöjlighet att sova när både hjärna och kropp är så stressade och plågade. För att få sömn krävs ett lugn, i både huvud och kropp. I mig finns inget som helst lugn. Min hjärna och kropp kämpar och kämpar. Kämpar för att orka andas, orka stå ut. Orka överleva. Kampen är på liv och död. Inte kan man sova då! Men sömnen behövs, jag behöver verkligen sova, ändå går det inte. Jag måste tvinga ner huvudet och kroppen i sömn av starka mediciner. Det är inte optimalt, men nödvändigt. Kemisk sömn är bättre än ingen sömn alls.
Sömnen är otroligt viktig för att hjärnan och kroppen ska orka kämpa vidare. En dag och en natt till. Sömnen ger också MIG en nödvändig paus från lidandet. En liten stund, några enstaka timmar, då jag bara får vara. Befinna mig i drömmarnas land istället för i den bistra och brutala verkligheten. Oavsett hur många timmars sömn jag får blir jag inte ett dugg piggare för det. Ändå är sömnen livsviktig. Utan den blir allt ännu värre. Ytterligare plågsamt. Utan sömn blir lidandet ännu värre och hjärnan och kroppen fungerar ännu sämre.
Det går inte en dag utan att jag drabbas av en känsla att jag vill ge upp. Att jag vill gräva mig en grop och lägga mig under jorden och tyna bort. Allt gör för ont, kroppen är för sjuk och jag är för utmattad och plågad för att orka stå ut. Alla symtom är elaka och plågar mig. Jag har lidit svårt i så många år. Jag minns inte hur det känns att inte ha svår värk/smärta varje vaken minut. Jag har haft det så länge jag minns och det blir bara värre och värre. Det är tufft. Men jag kan inte bara ge upp, och det vill jag egentligen inte, men jag orkar liksom inte kämpa mer. Jag vill LEVA. Inte bara överleva, knappt ens det, jag vill inte tvingas kämpa för min överlevnad.
Om jag visste att jag snart skulle må lite bättre, lida lite mindre. Om jag visste att jag har något att kämpa för, att det är någon mening med allt mitt kämpande, allt mitt lidande. Hoppet blir gradvis mindre och mindre. Jag är rädd att det ska dö ut helt och hållet. Men hoppet är väl det sista som överger oss? Jag hoppas att det är på det viset det fortsätter, att hoppet inte överger mig, och att jag inte överger hoppet. På grund av all min hopplöshet. På grund av allt lidande. Det måste komma en behadling/ett botemedel, hjälp, innan det är för sent.
För mycket är för svårt. Men jag klamrar mig fast vid det lilla hopp som fortfarande finns kvar och hoppas att denna dag snart är slut och att nästa blir lite lättare. Att dagens, nutidens, mörker lyses upp av hoppet om ljus i framtiden. Om så bara lite ljus i framtiden måste det vara värt att kämpa för och komma bort ifrån dagens nattsvarta mörker.
Kram ❤