Jag älskar att skriva. Det ger mig väldigt mycket. Jag uttrycker mig bättre i skrift än i tal och tycker om att beskriva mina känslor och tankar på det sättet. Att skriva ger mig möjlighet att få ner tankar och reflektera över det jag fått ner på papper. Få det svart på vitt. Få lite klarhet i alla problem och trassel i mina tankegångar, bena ut ett problem i taget, skriva och förhoppningsvis komma på lösningar allteftersom. Förut, innan jag började min blogg och på så sett fick ge uttryck för lite känslor och tankar skrev jag väldigt mycket biografiska texter. Ofta mycket djupa, svarta och sorgsna texter. Det jag skriver i bloggen är kanske inte alltid så väldigt positiva, men det är så min verklighet ser ut. Den är inte särskilt positiv. Inte alls, tyvärr.
Att skriva har gett mig ett andrum. En plats där allt är tillåtet, inga tankar är för svåra eller tunga. Eller konstiga. Jag delar inte med mig av allt jag skriver, tänker eller känner här på bloggen. Men det mesta. Jag har fått tillfälle att utforska både mig själv och konsten att sätta ihop ord och bilda meningar. Jag tycker det känns kraftfullt att skriva och använda ord. Kunna påverka mig själv och kanske någon som läser genom det jag skrivit. Det är ett skapande att skriva. Det är att vara kreativ, att se nya möjligheter och finna nya vägar. Kombinera ord och meningar på olika sätt och se vad det gör för skillnad. Just nu skriver jag inte något annat än det som jag skriver här på bloggen. Att skriva inlägg hit tar all energi jag har, mer än så till och med.
Det är faschinerande, tycker jag, att min hjärna fungerar så dåligt när det kommer till minne, koncentration och att läsa och mycket, mycket annat. Men att skriva fungerar fortfarande ganska bra. Visst tar det väldigt mycket energi att skriva och det går endast på nätterna när det är tyst och mörkt. Men det går. Det är jag väldigt, väldigt glad för. Jag vet inte vad jag tar mig till den dag jag inte klarar av att skriva mer. Så som det ser ut nu skriver jag, som sagt, endast på nätterna, det tar tid och jag orkar inte läsa igenom det jag skriver. Jag kisar med ögonen för att släppa in så lite ljus som möjligt till hjärnan och jag måste blunda med ett öga hela tiden eftersom att jag ser dubbelt. Jag måste välja de tillfällen jag skriver väl, för det går verkligen inte alltid. Antingen skakar jag för mycket, eller så är jag så utmattad att jag inte kan hålla i min mobil, eller så är hjärnan alldeles för speedad och stressad.
Även om det tar väldigt mycket energi av mig att skriva ger det mig också energi tillbaka. Främst genom kontakten jag har med några trogna bloggläsare, som nu blivit mina vänner. Att se hur många som läser varje dag ger mig också ny energi att skriva. Samt hoppet om att jag kan informera och uppmärksamma mina osynliga sjukdomar samt att jag kanske kan få någon att känna sig mindre ensam, genom mina texter. Det känns stort. Att skriva är ett måste för mig. Ett behov som måste tillgodoses. Annars går det inte. Tankarna och känslorna måste ner på "papper" och ses från ett annat perspektiv, från ovan ungefär, så är det bara. Att andra läser och gillar, uppskattar, värdesätter det jag skriver är en enorm bonus. Återigen, ett stort TACK till alla er som läser!
Jag vill tacka dig för att du delar med dig.
Jag vill tipsa om att det finns filter till mobil och surfplatta som heter bluelight-filter det är något jag använder mig av när ljuset från elektroniken blir för jobbig det blir ett mildare ljus som känns bättre för ögon och huvud. Finns olika att välja som app. Tänkte att det kanske kan vara något för dig också.
Kram!