hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Sömnlösheten från helvetet 😔

Om jag får en natt då jag sover minst 6 sammanhängande timmar och så i bästa fall ytterligare någon timma till utöver det är det helt fantastiskt. Och väldigt sällsynt. Det händer max en, ibland två, gånger och för att det ska ske krävs en riktig hästdos av starka sömnmediciner som fullkomligt knockar mig och tvingar ner hjärnan i sömn.

Det är sån sömn jag kallar kemisk. När de starka medicinerna bokstavligen tvingar ner hjärnan i sömn, trots att den är uppe i varv och inte alls vill sova. Trots att "riktig", äkta sömn där man somnar själv utan sömntabletter är bättre. Men om man nu, som jag, inte kan sova utan hästdoser starka sömntabletter så får man helt enkelt göra vad som krävs. Nocka hjärnan. Tvinga ner den i sömn.

Jag HATAR sömnlösheten så mycket. Det är inte klokt att jag inte sover så mycket som en minut de nätter jag inte knockar hjärnan med tunga mediciner. Det är inte klokt. Jag sover inte på dagen heller. Jag får alltså INGEN sömn utan den tvingade, kemiska sömnen som jag får en, max två gånger i veckan. Det är ett helvete, kan jag säga, den här graden av sömnlöshet. Ett helvete.

Men jag tvingas stå ut ändå. Natt efter natt. Dag efter dag också såklart. Med över hundra svåra symtom som plågar mig något så fruktansvärd. Och jag får sällan fly allt helvete och släppa allt, somna och drömma mig bort. Nej. Det går inte. Inte utan att fullkomligt knocka mig själv först. Och det är långt från samma grej som "riktig" sömn. Men det är bättre än ingen sömn alls. Så illa som min sömnlöshet är nu är jag tacksam för varje minut sömn jag får, kemisk som riktig.

Jo, i sängen ligger jag dag och natt, hela tiden. Men vad hjälper det? Sova kan jag inte göra ändå...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Linnea
skriven :

Fy alltså. Det låter hemskt att ha så svårt att sova och att sova så lite. Förstår att du vill undvika starka sömnmediciner men sova måste man ju. Du är stark iaf som orkar. Kram

Svar: Ja, det är verkligen hemskt. Tortyr. Ja, sova måste man. Tack så mycket. Kram
Hanna Andersson