Helgerna är väldigt tuffa för min extremt ljudkänsliga hjärna. Alla är hemma och låter och min hjärna går i fullkomlig spinn och stressar upp kroppen något otroligt och det är riktig tortyr. Det är verkligen plågsamt. Samtidigt är det trevligt med sällskapet. Även om vi inte umgås hela tiden, långt ifrån, så hör jag att de är hemma och jag känner mig mycket mindre ensam än jag gör på vardagarna då Trisse och jag är ensamma hemma från morgon till eftermiddag/kväll.
På helgerna önskar jag att det ska bli vardag igen så att de andra kan försvinna ut ur huset och jag får lugn och ro igen. Och på vardagarna, när jag känner mig som världens mest ensamma människa, önskar jag att det ska bli helg så att de andra kan komma hem och få mig att känna mig mindre ensam och övergiven. Man vill alltid ha det man inte kan få, antar jag. Jag försöker leva, överleva, i stunden så mycket som det bara går och uppskatta sällskapet jag får på helgerna när det är helg och uppskatta tystnaden på vardagarna.
Det gäller verkligen att alltid försöka se det positiva i det negativa och det ljusa i det mörka. Det gör vardagen/helgen lite, lite lättare att stå ut med och ta sig igenom. En minut, en timma och en dag i taget.
Trisse, min lille älskling, är ett tyst och fint sällskap oavsett vilken veckodag det är. Han får mig alltid att känna mig mindre ensam och övergiven, vardag och helg, natt och dag. 🐶❤️
Djur är så underbara! Bättre sällskap än människor ibland! ❤️