Det var Ätta dagar sedan jag var ivÀg hos lÀkaren, men kraschen fortsÀtter. Har fortfarande extra ont i halsen (kan knappt svÀlja) och vÀldigt svullna lymfkörtlar. Jag har "riktig" feber ocksÄ och har haft i nÄgra dagar, samtidigt som den vanliga ME-febern och feberfrossan hÀrjar i vanlig ordning. VÀrken/smÀrtan Àr fruktansvÀrd, till och med lite vÀrre Àn vanligt, och trots flera dagar av maxdos starka smÀrtstillande gÄr den vidriga vÀrken inte ner. Den lindras nÄgot litet för stunden, men det Àr allt.
Jag har bara sovit nÄgon enstaka timma sedan förra helgen sÄ jag lÀngtar otroligt mycket till ikvÀll dÄ jag ska ta min hÀstdos starka sömntabletter och förhoppningvis fÄ sova flera timmar i strÀck. Jag tar en minut i taget, en timma i taget. Försöker stÄ ut. Försöker överleva. Men det Àr inte lÀtt nÀr lidandet Àr sÄ hÀr stort, Ànnu lite större Àn vanligt.
Trisse finns hĂ€r vid min sida och han fĂ„r mig att kĂ€mpa vidare. För honom bredvid kan jag inte ge upp. Det Ă€r han och jag pĂ„ dagarna. Han behöver mig. Och jag behöver honom. đ¶â€ïž
Lider med dig.
Var pÄ vÄrdbesök för 9 dagar sedan vilket resulterade i ett av mina vÀrsta PEM-skov nÄgonsin.
Jag kan inte förstÄ att det gÄr att mÄ sÄ dÄligt!
Ăven "normaldĂ„ligt" Ă€r ju plĂ„gsamt.
Snart Àr det lite bÀttre. Snart. Snart.
Kram đ