hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Igår ramlade jag och slog mig rätt rejält... 😢

Igår ramlade jag inne i badrummet. Jag hade suttit på toa en bra stund (jäkla tarmsjukdom) och var både yr, svimfärdig och illamående av ansträngningen det innebär för mig att sitta upp. Så när jag reste mig upp bar inte benen. De skakade så okontrollerat att de inte orkade hålla mig uppe. Så jag ramlade handlöst, rätt uppochner, framåt. Tog emot med knäna och ena armen. Så jag blev ganska blåslagen och lite blodig, slog upp handen litegrann bara. 

Framförallt vänster knä och vänster underarm, alltså vänster kroppshalva, fick ta den värsta smällen. Det är nog så att jag automatiskt vred mig åt vänster för att skydda höger som är min "dåliga" (eller sämre, båda är dåliga) sida. Höger fot är totalt förstörd efter många trauman och svåra vrickningar (subluxationer), mitt högerknä är mindre överrörligt än vänster (vilket ju är bra) men den är sämre ändå och så min högra höft. Problembarnet sen jag var barn.

Men jag klarade fallet ganska bra ändå. Jag tog mig upp själv efter lite vila och återhämtning på golvet (skönt med värmeslingor i golvet) och sen lyckades jag på något vänster halta mig till sängen där jag kollapsade och blev liggande helt orörlig.

När min kropp blir tillräckligt utmattad så den går över en gräns blir jag som förlamad. Det är jag mest hela tiden. Inte minst igår efter fallet. Extra värk och smärta fick jag också. Men jag är väldigt glad att jag inte slog mig värre. Jag kunde slagit huvudet i handfatet eller vad som. Tur i oturen. Nu får vi hoppas att blåmärken och den extra smärtan i knäna och ena underarmen går bort snart.

Trisse hoppade ner från sängen där han låg och vilade och kom och kollade vad det var som hände. Han gick fram och nosade lite på mig där jag låg lite lätt skadeskjuten på golvet. Sen väntade han på mig tills vi gemensamt kunde ta oss tillbaka till sängen igen. Det tog inte många ögonblick innan han låg som en liten kanelbulle på mina isbitar till fötter igen. Lille älskade vovve. 🐶❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Lotta
skriven :

Nej så dumt! Tur att det inte blev värre! Du kanske skulle ringt på ditt nya larm? Lille Trisse - han verkar cool
🐕! Kram 💖

Svar: Ja, det var dumt. All extra smärta är så onödigt. Men det kunde gått mycket värre. Ja, kanske det. Jag är dålig på att be om hjälp bara, tycker det är jobbigt.
Han är den coolaste hund jag någonsin träffat, och jag har träffat mååånga hundar!
Kram <3
Hanna Andersson

2 Nilla
skriven :

Vilken tur i oturen att det inte gick ännu värre. Kram

Svar: Ja, verkligen! Kram
Hanna Andersson

3 Linnea
skriven :

Aj då! Du borde gå invirad i bubbelplast. Hoppas du inte skadade dig allt för mycket. Kram

Svar: Ja, det vore kanske en bra idé! Nej, det gick ganska bra. Lite blåmärken och sträckning i ryggen bara. Kram
Hanna Andersson