hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ett brutalt ärligt uppdaterande av min situation... 💙

Jag och hela familjen (men framförallt jag) saknar våra älskade bonushundar. Vi har ju inte längre dem hos oss två dagar i veckan som vi hade i flera år på grund av att Lina började plugga i januari. Därför gick mamma, Lina och Trisse hem till Tyra och Tjorven (och deras ägare såklart) och tog med dem hem. Så vi myste i flera timmar.

Tyra låg först i mitt knä, sedan gick hon över till Lina. Hon älskar Lina ännu mer än mig. Det är Lina och Tyra som hör ihop. Och jag och Tjorven. Jag myste mycket med min lilla Tjorv och det var helt underbart. Att bara ha dem nära, alla tre.

Vackra Tyra gör det hon är bäst på, och det hon tycker mest om näst efter att mysa, spanar. Hon spanar på precis allt som rör sig. Favoriterna är katter och rådjur. Älskade, vackra Tyra. Mysigare hund går inte att få tag på. 🐶❤️

Tjorven poserar framför påskliljorna ute vid sommarstugan. Bilden togs förra våren, alltså för  snart ett år sedan. Inte klokt så förr tiden går. Sötaste, älskade lilla Tjorven! 🐶❤️

De två dagarna i veckan vi hade Tyra och Tjorven hos oss var de bästa timmarna i vecken för mig. Att ha tre stycken små varma pälsbollar som alla vill mysa och ligga så nära det bara går är helt oslagbart.

Mamma Tyra är längst fram i bild. I mitten ligger Tjorven och längst bort lillebror Trisse. 🐶❤️

Jag saknar det otroligt mycket och om jag ska vara ärlig mår jag sämre psykiskt av att inte ha dem här regelbundet. Trisse gör ett helt fantastiskt jobb som ständigt sällskap och stöd. Men tre hundar, mina tre hjärtan, är alltid mer och lite bättre, än "bara" ett.

Motivationen och kämparglöden är inte särskilt stark just nu. Jag känner att jag har kommit till vägens ände på många sätt. Jag blir sjukare och sjukare. Har så gott som ingen livskvalité alls (förutom fina stunder som igår kväll med hundarna). Jag är så förbannat, innerligt, jävla trött på att ha så här hemskt, vidrigt ont, vara så här sjuk, svag, utmattad, yr, ha en sån överkänslig hjärna, svår feber och frossa, ständigt illamående, klåda. Osv osv.

Symtomen är över så många och så svåra. Jag har till och med svårt att andas och äta (sväljsvårigheter). Det går utför. Jag känner att min kropp lägger av mer och mer och jag kan inte göra ett dugg för att hindra det (mer än vila och ta hand om mig, såklart). Och jag är så rädd. Och trött på att må så här dåligt. Jag är riktigt jäkla trött på det.

Så helt ärligt, ja. Motivationen att fortsätta kämpa vidare och stå ut dag efter dag är inte på långa vägar lika stark som den varit tidigare. Det har inte ändrats bara över en natt, utan mer sakta. Jag vet att jag är ärlig nu. Extra ärlig, brutalt ärlig. Skrämmande ärlig. Men jag var tvungen att få detta ur mig. Ligger som vanligt och skriver här i mörkret mitt i natten. Alla andra sover, Trisse snarkar på mina fötter. Jag är vaken, såklart. Vem kan sova med sån här hemsk värk/smärta?!

Det finns mycket som har påverkat att jag känner att kraften att fortsätta kämpa och stå ut har försämrats, att jag ständigt blir sjukare och sjukare är såklart en stor bidragande orsak. Att jag sover otroligt lite och dåligt och inte blir nästan något smärtlindrad överhuvudtaget är andra orsaker.

Jag får inte heller någon hjälp från sjukvården, tvärt om måste jag kämpa mig blodig för minsta lilla jag får (kräver) av dem. Och precis allt, i synnerhet allt kämpande mot sjukvård mm, gör mig också sämre. Jag orkar inte kämpa och slåss för min rätt. Men jag måste. Tyvärr. Och att inte ha mina älskade, älskade hjärtan (framförallt min lilla Tjorv) här hos mig två dagar i veckan har tveklöst gjort att ännu en del av mig ätits upp. Tagits bort. Försvunnit. Tynat iväg. Slagits sönder. Dött.

Sjukdomarna är hänsynslösa. De tar allt de kan, slukar allt i sin väg. Gör bara sitt offer svagare och svagare tills kampen, i värsta fall, är förlorad. Jag vill inte förlora. Men jag ser slutet.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Jag förstår precis känslan att de tre försvunnit. Jag har tre hundar. De är mitt allt, utan dem vore jag inget i denna sjukdom. Hoppas att de kan komma och mysa med dig lite då och då i alla fall, det ger så mycket. / Katarina

Svar: Det är bara två som inte är hos mig regelbundet längre. En av dem, min egen, har jag hos mig hela tiden. Det hoppas jag med. Vi får försöka fixa så att de kan komma hem lite oftare. Kram
Hanna Andersson

2 Ing- Marie Nordström
skriven :

Mitt lilla hjärta vad det gör ont i mig när jag läser om din förtvivlan. Förstår att du ger upp,det har jag också just nu. Men jag tror att vi hämtar oss lite någon dag. Sorgligt med era små extra hundar. Men du har ju din älskade Trisse kvar. Vilka fina bilder du lade ut. Längtar verkligen efter en liten lurvig vän.
Trots att du är så dålig i kroppen har du huvudet kvar och så länge du har det ger du inte upp min älskade lilla vän. Det är du för stark för. Massor av varmaste kramar och kärlek till dig älskade Hanna.💐🍃🌷🍃🌷🍃🌹🍃🌺🍃🌻🍃🌺🍃🌸🍃🌼🍃🌻💖💖💖💙💙💙😘😘😘😘

Svar: Det gör lika ont i mig att läsa om hur dåligt du mår. Jag har inte gett upp helt, absolut inte. Men jag känner hur krafterna håller på att ta slut. Både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas också att vi hämtar oss en vacker dag, gärna snart! Det är tur att jag har min lille Trisse kvar, utan honom hade jag definitivt inte orkat kämpa vidare. Jag saknar bonushundarna väldigt mycket men hoppas att jag kan träffa dem så ofta det bara går framöver. De ger mig så mycket kärlek och tröst.
Visst är det fina bilder! <3
Kan ni inte köpa en katt? De kräver ju mycket mindre än en hund men kan ändå ge mycket närhet och kärlek. Det kanske vore något?
Det känns inte alls som att jag har huvudet kvar, inte så som hjärnan mår, den är så katastrofalt känslig mot alla intryck. Glömsk, dålig koncentration osv osv. MEN. Jag kan på något vis ändå skriva fortfarande (förstår att det är det du syftar på) och det är jag otroligt glad och tacksam för. Skrivandet är väldigt, väldigt viktigt för mig.
Du är också väldigt stark, min kära vän. Massa kramar och kärlek till dig, älskade du <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Förstår hur mycket bonusvovvarna betyder, glad att du kunde mysa med dem några timmar iaf . Så ledsen att läsa om ditt dåliga mående😥 Önskar av hela mitt hjärta att det skulle finnas något som kunde ge dig en förbättring<3
Jag tänker så mycket på dig fina vän. Många mjuka och varma kramar <333

Svar: De betyder otroligt mycket. Jag är också väldigt glad att vi myste några timmar igår, önskar att vi kunde ses oftare. Tack, Katarina, det vet jag. Du är så gullig.
Detsamma. <3 Många varma kramar <333
Hanna Andersson

4 annicaslivvidhavet.blogg.se
skriven :

Men stackars dig 😢
Jag tycker så fruktansvärt synd om dig.
Om det fanns något jag kunde göra för dig så skulle jag det.
Har du någon i samma nivå som dig som du kan prata/skriva med?
Någon som förstår denna fruktansvärda sjukdom.
Många styrkekramar till dig ❤️❤️❤️

Svar: Tack, Annica. Ja, jag har två stycken underbara vänner som jag skriver med i stort sett varje dag som är lika dåliga som jag. Det är verkligen life-saving. Många kramar <3 <3 <3
Hanna Andersson

5 Linnea
skriven :

Men Gud. Stackars dig. Jag hoppas så att det inte fortsätter gå utför. Jag vågar inte ens tänka på vad som händer då. Kram starka du

Svar: Jag hoppas också att det inte fortsätter gå utför. Jag vågar inte heller tänka på vad som händer då, så jag försöker låta bli. Kram
Hanna Andersson

6 åsa i åsele
skriven :

Blir ledsen då jag läser detta trots jag inte känner Dig,
det är fruktansvärt att Du inte får den hjälp Du behöver från Sjukvården.

Jag hittade hit från Nilla.

Svar: Tack för att du läste och kommenterar. Det är fruktansvärt och det värsta är jag ju inte direkt är ensam om att inte få någon hjälp av sjukvården. Vi är många ME-sjuka som inte får tillräckligt med hjälp eller ingen hjälp alls.
Trevligt att du hittade hit! Hoppas du är här för att stanna. 💙
Hanna Andersson

7 Anonym
skriven :

Fina Hanna....Gör så ont i mig att läsa...Sänder kramar till Dig fr Soffie....💞💞💞💞💞💞💞💞💞💞

Svar: Tack för att du läser <3 Kramar <333
Hanna Andersson

8 Magnus
skriven :

Så sorgligt att läsa, Hanna! Vad kan jag säga annat än kämpa på. Många tankar till dig!

Svar: Det är sorligt. Tack för att du läser, ändå. Tack. Många tankar till er, hela familjen.
Hanna Andersson