hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Hur jag står ut med min omänskligt svåra värk/smärta, Del 6! Hopp, drömmar och tro!

Den sista delen i serien "Hur jag står ut med min omänskligt svåra värk/smärta", som jag delat upp i olika delar där varje del representerat något jag behöver, är helt beroende av, för att stå ut. Och det är inte enbart värken och smärtan jag måste stå ut med, även om det är det titeln på denna serie inlägg säger, utan det är hundratals svåra symtom.

Den sista delen handlar om något alla är beroende av för att klara vardagen och i sjuka personers fall överleva och i friska personers fall leva sina liv. Nämligen Hopp, drömmar och tro.

I mitt fall handlar hoppet, drömmen och tron både om både en gemensam sak och många olika saker. Den gemensamma saken är hoppet, drömmen och tron om ett botemedel. Eller en behandling som en dag kommer forskas fram för en av, eller allra helst alla. Men hoppet och drömmen gäller främst ett botemedel för ME. Vad tron säger vet jag inte!

Utöver hoppet, drömmen och tron om ett botemedel för mina sjukdomar försöker jag att behålla så mycket hopp och tro jag bara kan inför framtiden. Och drömmar har jag väldigt många. Även om de flesta av mina gamla drömmar gått i krasch och tagits ifrån mig på grund av sjukdomarna har jag fått nya drömmar. Dem försöker jag hålla fast vid för jag vet och känner själv hur viktigt det är.

Så länge det finns liv finns det hopp. Och än finns det lite liv kvar i mig. Jag skrev nyligen två stycken inlägg om mina drömmar. Om vad jag drömmer att göra NU direkt, om jag bara kunde. Och ett till inlägg om vad jag drömmer att göra på sikt, inom några år, om jag bara kunde. Ni får gärna läsa de inläggen för att få koll på vad det är jag drömmer om att kunna göra. Inläggen kom ut 30/11 och 1/12, två dagar på raken. Läs dem gärna!

Jag tror, som sagt, verkligen att det är viktigt att behålla hoppet, drömmarna och tron på en drägligare tillvaro. Det kanske inte hjälper mig nu direkt för stunden men vad har har man om man inte har hopp? Och vad har man för något att sträva efter och kämpa för om man inte har drömmar man hoppas en dag ska gå i uppfyllelse? Och utan tron, tron på sig själv, tron på hoppet, tron på drömmarna, tron på att forskningen ska gå framåt, tron på en bättre morgondag, tron på en bättre framtid. Vad har vi då?

Det är helt enkelt så att vi verkligen behöver både hopp, drömmar och tro för att orka kämpa vidare. För att orka stå ut. Det är verkligen så. Och jag hoppas innerligt att jag inte är ensam om att känna och ha alla dessa tre saker, hopp, drömmar och tro, som ung och svårt sjuk. Jag hoppas verkligen att ni är många fler sjuka med mig som också känner hopp och tro inför framtiden och en bättre, enklare, mindre plågsam och mer oöverstiglig morgondag.

Precis som att jag hoppas att ni är fler med mig, framförallt sjuka men friska också såklart, som har drömmar. Nya som gamla. Realistiska som fullkomligt orealistiska. Det är drömmer. Så de kan vara båda delarna! Och tur är väl det!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: