hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Tända ljus och en magiskt fin sten ❤️

Mamma var nyss inne här hos mig en sista gång för kvällen och la om min infekterade tå och såg till att jag har allt jag behöver inför natten (vatten, mediciner mm). Hon satt vid min sängkant och vi pratade och kramades några minuter. De små stunderna av sällskap jag har av familjen värdesätter jag otroligt mycket. Jag är ensam 90 % av dygnet. Men de andra 10 % har jag sällskap, lugnt och fint med lågt prat och mycket kramar och närhet. De 10 % klarar jag mig INTE utan. De är EXTREMT viktiga.

När mamma var här inne hos mig och Trisse i sovrummet passade hon på att tända två stycken värmeljus. Det uppskattar jag och ny lyser de så varmt och svagt här i det annars helt mörka rummet. Bredvid ljusen ligger en sten som är helt magiskt fin. Den är nästan formad som ett hjärta och vågorna har slipat den helt mjuk. Den känns nästan som sammet mot huden.

Den stenen gav mamma mig för två dagar sedan. Mamma och pappa var ute på havet hela dagen tillsammans med ett par de känt hela livet och de gick i land på en ö. Där gick mamma och hennes väninna på bergen vid havet och letade efter en fin sten att ge mig. Mamma saknar och tänker alltid extra mycket på mig när hon är ute och gå och är på utflykter, säger hon, eftersom att det är sånt jag gjort en gång i tiden tillsammans med henne och familjen. Men inte längre. Nu är hon/de utan mig. Men som alltid så försöker de inkludera mig på ett litet hörn, något jag verkligen uppskattar och tycker är så fint av dem.

Mamma och hennes väninna hittade till slut en hjärtformad sten som är mjuk och len som sammet. Den fick följa med hem. Nu ligger den här bredvid mig på fönsterbrädan och ser fin ut och ger mig kärlek eftersom att den är speciellt utvald av mamma, från en utflykt och en stund då mamma tänkte mycket på mig och saknade mig väldigt mycket och önskade att jag var med. Att jag kunde vara med. Att jag kunde lämna sängen och åka på utflykt. Som jag kunde och gjorde förr.

Tack, mamma för stenen och för de tända ljusen. TACK. ❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anna. T
skriven :

❤❤❤😘😘😘

Svar: 😘😘😘❤️❤️❤️
Hanna Andersson