hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

❤️🐶 MIN eller VÅR Trisse?! 🐶❤️

Självklart är jag och min familj partiska när vi säger att Trisse är den finaste som finns. Men faktum är att han faktiskt är det! På riktigt! Tyra, Tjorven och Trisse är de finaste hundar jag någonsin träffat. Och Trisse är min. Bara min. Eller ja, Linas också då vi äger halva honom var. Vem som äger framdelen och vem som äger bakdelen har vi däremot inte bestämt! 

Jag ser Trisse som MIN. Jag skriver och säger nog nästan alltid att han just MIN. Men enbart min är han ju inte. Lina äger 50 % av honom och trots att mamma och pappa inte äger någon del av honom rent juridiskt är de ägare till honom ÄNDÅ, i allra största grad. Trisse får runt hälften, uppskattar jag det till, av alla sina promenader av sin mormor och han ligger i sin morfars knä varje kväll och ligger helst i hans famn, på rygg med benen och magen ut i vädret.

Han är såklart VÅR. Ändå betraktar jag honom mer som MIN. Jag tror det beror på att jag spenderar mest tid med honom varje dygn och att det är mestadels jag som uppfostrat honom och lärt honom det mesta av allt han kan. Trisse ser mig som sin ledare, det framkommer helt uppenbart. Morfar är hans lek- och mys-kompis. Mamma och Lina är de som går ut och går med honom (det gör pappa också, men inte lika mycket) och ger honom mat och leker och busar med honom och tränar lite allmänt och roliga grejer, mestadels utomhus.

Jag är hans ledare, flockledaren. Den som myser och umgås mest med honom. Vi myser, sover, vilar och äter tillsammans. Men jag är inte ute och går med honom, så gott som aldrig längre, vilket är väldigt, väldigt tråkigt och deppigt. Jag tränar lite lydnad någon minut här och var, moment från tävlingslydnad som jag lärt honom. Jag kliar honom på ett sätt, med mina långa, hårda naglar, som han verkligen älskar. Och vi myser och umgås väldigt mycket.

Jag skulle själv inte säga det, för det kan jag inte och det krävs nog att de som ser utifrån ser och avgör det, men Lina, mamma och pappa säger att de är övertygade om att Trisse älskar mig mest. Jag skulle själv inte säga det för jag vet inte om det verkligen är så. Men mitt hjärta slår dubbelslag och extra hårt när de säger så. Visst märks det tydligt, som jag berättat, att Trisse ser mig som hans flockledare och visst verkar det vara mig han saknar mest när vi alla vart hemifrån (vilket inte händer så ofta, men ibland).

Så kanske är det allt detta sammantaget som gör att jag betraktar honom som MIN? Lite, lite mer än jag betraktar honom som VÅR, som jag också gör.

❤️🐶 Trisse, min älskling och vår bebis! 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anna. T
skriven :

Trisse är så fin o söt 😍😍🐶🐶❤❤

Svar: Ja! Han är helt fantastisk. På alla sätt och vis! ❤️🐶❤️
Hanna Andersson