Jag är inte så förtjust i att skriva om mediciner, jag tycker inte om det eftersom att jag märker att väldigt många sjuka är otroligt fixerade vid mediciner. Både vilka mediciner de själva äter men kanske framförallt vilka mediciner andra äter. De jämför och värst av allt, det tävlas en hel del om vem som äter starkast och flest/mest mediciner. Det är i vissa grupper på Facebook detta sker och jag vägrar vara en del i det då jag tycker det är så sjukt och löjligt och destruktivt.
Därför väljer jag att inte skriva så mycket om mediciner, trots att mediciner tyvärr är en del av min vardag och mitt liv. Om jag skriver om mediciner försöker jag låta bli att skriva vilka preparat det är det gäller. Jag skriver hellre bara "smärtstillande" än det exakta preparatet det är jag menar.
Men ibland kräver situationen, eller det jag vill få fram, att jag preciserar exakt vilken medicin det är jag menar. Som nu. Jag skrev ju för några dagar sedan och berättade att jag snart ska börja trappa ner, för att sluta med, mina plåster (fentanylplåster). Jag har haft dem sedan strax innan midsommar och min höga dos sedan midsommar och nu är det höst och då brukar det vara dags att trappa ner för att helt sätta ut mina plåster.
Det är tredje året på rad jag har fentanylplåster och det är hittills det ENDA läkemedel som ger mig någon som helst smärtlindring. Jag har testat i stort sett varenda läkemedel mot smärta/värk som finns. Maxdos av alla. Jag har en genmutation som gör att jag är väldigt tolerant mot vissa mediciner. De flesta opioiderna (narkotikaklassade och beroendeframkallande smärtstillande) är inräknade. Men just fentanylplåster, som är ett oerhört potent läkemedel, i stort sett det starkaste som finns att få mot smärta för oss människor, ger mig viss smärtlindring. Inte mycket, men lite. Och lite är bättre än inget. Mycket bättre än inget!
Så nu, i samråden med en mycket duktig smärtläkare jag haft kontakt med den sista tiden, ska jag INTE trappa ut och sluta med fentanylplåstren, utan jag ska fortsätta. Hur länge vet vi inte, det är inte bestämt. Jag ska fortsätta med samma höga dos men inte höja. Det går inte då dosen jag har nu redan är väldigt hög.
Så! Varför skriver jag och berättar om detta som ju handlar om läkemedel när jag inte vill och inte är bekväm med att skriva om just läkemedel och specificera exakt vilket läkemedel det är jag menar? Jo, jag delar med mig av detta eftersom att dessa starka plåster har blivit väldigt viktiga i min vardag. De gör att jag kan sova några timmar nästan varje natt, verkligen inte varje, men väldigt många. Det är helt fantastiskt med tanke på hur otroligt dåligt jag sover utan dessa plåster.
Och vad som är ännu bättre: jag är lite smärtlindrad. Inte mycket, jag är fortfarande sömlös 3/4 av alla nätter och helt sömnlös vissa nätter på grund av mycket, mycket SVÅR värk och hemska, helt fruktansvärda nervsmärtor. Jag kallsvettas fortfarande dygnet runt och är så illamående att jag riskerar att spy på grund av att smärtorna är så svåra. Nervsmärtorna lindras INGENTING. Det som lindras litegrann är den molande värken. Och även om nervsmärtorna är hundra gånger värre är jag glad och tacksam för den lilla smärtlindring jag får.
Lite är bättre än inget. Och så länge jag får effekt av plåstren utan att behöva höja dos (tillvänjning) så fortsätter jag och det känns skönt. Nu känns det lite mindre ångestfyllt att möta hösten. Nu när jag vet att jag åtminstone kommer få några timmars sömn de flesta av veckans nätter och nu när de värsta topparna av den molande, hemska, extremt plågsamma värken kapas något.
Jag är glad för den lindring jag kan få. För en vardag utan minsta lindring och utan minsta sömn (så som min vardag sett ut fram tills jag började med plåstren i juni) klarar jag inte att stå ut med något mer. Jag har haft det så i så många år. Och jag är livrädd att behöva ha det så igen. För jag vet helt ärligt att jag inte skulle orka stå ut alls länge till. Därför är sömnhjälpen och den lilla smärtlindring jag får av dessa smärtplåster så otroligt välkomna och viktiga.
