hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Drömmer om att återigen bada i havet en vacker dag! 🐠

Jag skulle så otroligt gärna vilja bada i havet. Att bada är bland det bästa jag vet och att bada i saltvattnet i havet är väldigt, väldigt härligt. Det är på något sätt badets bad, att bada i saltvatten! Sjöar och bräckt vatten i all ära, men saltvatten slår allt. Att bada i pool kommer på andraplatsen. I alla fall på min lista!

Det är ungefär tre år sedan jag badade i havet. Eller badade och badade. För tre sommar sedan satte jag mig ner på en liten bergsknalle täckt med tång och fick vatten över benen och upp till magen. Det var senaste gången jag badade. Jag lyckades få till ett sånt litet "kärringdopp" en gång den sommaren, kraschade helt efteråt och sen dess har jag inte badat något alls i havet. Inte ens doppat tårna. Jag har badat i pool några gånger efter det. Men det är allt.

Jag som ÄLSKAR att bada. Jag som måste varit en fisk eller liknade i ett tidigare liv. Något av det absolut bästa jag vet är att vara under vattnet, att dyka ner under ytan och simma omkring och bara vara. Upptäcka världen och livet under ytan. Ett av de bästa ögonblick jag någonsin upplevt var en gång i Dubai när jag simmade under vattnet och kollade på och simmade bland fiskar och var helt tyngdlös och mådde för den underbara men mycket korta stund faktiskt BRA.

Jag skulle väldigt gärna vilja bada i havet. Omges av vattnet, bli tyngdlös, känna vågorna gunga min kropp. Få salt som svindel i ögonen. Må lite, lite gott för några få sekunder. MEN det går inte. Såklart. Hur skulle det gå till?! Jag orkar knappt ta mig fram och tillbaka till toan. Jag duschar och tvättar håret en gång i månaden, ibland ännu mer sällan. Energin, orken och kraften finns inte. Det är obefintliga.

Jag är fast här i sängen. Det är så det är. Jag får helt enkelt fortsätta drömma om havet och att bada och hoppas att jag någon gång får ta del i och tillfälligt vara en del av livet under ytan igen. Någon gång kanske det går. Någon gång kanske jag kan bada i havet igen. Jag drömmer om det och lever på det lilla hopp som fortfarande finns kvar och gläds med mamma och pappa och alla andra som badar och njuter av det härliga havet.

Är det inte vackert?! Himlen, havet och de kala klipporna. Västkusten är verkligen otroligt vacker! ❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Magnus
skriven :

Hoppas så att du får bada igen, Hanna!

Svar: Det hoppas jag med!
Hanna Andersson

2 Jessica Högberg
skriven :

Ja hoppet får vi inte tappa, klart du ska bada i havet snart💖💖💖

Svar: ❤️❤️❤️
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Så härligt du beskriver din längtan till havet och att få bada : ) Jag hoppas att du ska kunna få uppleva det igen! (Inte utan att man blir lite avundsjuk på de ME-sjuka som klarar bad). Vi får inte ge upp hoppet i alla fall. Många kramar fina Hanna <333

Svar: Det hoppas jag med! Det är ytterligare en sak jag älskar som denna jäkla skit-sjukdom tagit ifrån mig. Jag blir väldigt avundsjuk. Glad för deras skull, såklart. Men ledsen för min egen. Och avundsjuk. Det är inte konstigt! Inte det minsta.
Nej, jag kämpar för att klamra mig fast vid det lilla hopp som finns kvar. Det är inte lätt, men jag försöker!
Många kramar fina Katarina <333
Hanna Andersson