hannaslillaliv.blogg.se

Ja, det börjar dra ihop sig mot höst och flytt hem till stan. Pappa började jobba igår efter fyra veckors semester. Mamma har en veckas semester kvar och Lina en veckas sommarlov kvar innan hon börjar skolan igen på måndag. Då blir Trisse och jag ensamma på dagtid igen. Det känns både bra och dåligt. Bra för att tystnaden är väldigt skön och välbehövlig och efterlängtad. Men dåligt för att det också är jobbigt att vara ensam. Otryggt när jag mår så dåligt och är så svag att jag har svårt att andas och ofta inte orkar upp till toan när jag behöver det.

Och så Trisse, att han ska ut på promenad på dagen är ju ett pusslande och ett "problem" eftersom att jag inte kan ta ut honom. Och när vi bor här ute på landet kan vi inte ta hjälp av våra fantastiska grannar som vi bor grannar med inne i stan och som tar ut Trisse på en lunchpromenad de dagar han och jag är ensamma hemma.

Det är inte helt bestämt när vi ska flytta hem till stan men det är Trisse och jag som avgör hur länge vi kan bo kvar. Får vi ihop det att han kan komma ut på lunchpromenad här ute, kanske tack vare att Lina inte har hela dagar i skolan varje dag, eller behöver vi åka hem för att få hjälp av grannarna? Det återstår att se.

Men det stressar mig lite att inte veta. Jag har ett ganska stort kontrollbehov och på vissa sätt blir det större ju sjukare jag blir eftersom att jag kräver mer och mer anpassning och planering ju sjukare jag blir. Men det ordnar sig. Det är bara 20 minuter med bil in till vårt hus och lika lång och kortare till mammas och pappas jobb. Det är däremot längre till Linas skola i Göteborg härifrån landet än vad det är från stan. Och dessutom går det så gott som inta bussar alls här utifrån landet. Så pendlingen till skolan blir mycket svårare härifrån landet.

Mycket talar alltså för att vi flyttar hem inom en, max två, veckor. Då börjar den vanliga vardagen hemma igen. Det känns också både bra och dåligt, på olika sätt. Men jag får göra det jag brukar göra och redan gör. Ta en dag i taget. Försöka vara här och nu och försöka överleva. Det är inte det lättaste. Tyvärr. Men jag försöker och någon som hjälper mig med det är såklart följande lille figur: 

Herr Trisse! Denna underbara bild tog mamma på Trisse när hon, pappa, Lina och Trisse var ute på utflykt häromdagen. Visst är det en fin bild! Det är så härligt att se hur blåsten får hans öron att stå rakt bak och mustaschen/skägget fångas också av blåsten. Och så är en rosa liten tungspets ute och det gör bilden ännu finare. Hans rosa lilla tunga är så söt, tycker jag. Hela Trisse är söt! 🐶❤️