hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En välbehövlig paus från vardagen och bilder från New York! 🗽

Mamma och pappa har det fortsatt väldigt bra i New York. Vi skriver i vår familjegrupp på What's up varje dag och ringer till varandra på FaceTime var och varannan dag. Jag är så fascinerad att det går att ringa över Atlanten och det är ingen fördröjning eller någonting. Fantastiskt! Mamma och pappa skickar bilder varje dag och jag tänker nu dela med mig av några bilder från deras utflykter.

Jag är så avundsjuk på dem som är i New York City. Jag har drömt om att åka dit i många år. Drömmen att åka dit började när jag såg tv-serien Vänner för första gången för många år sedan och fortsatte när jag såg Gossip Girl, också det för några år sedan. Men trots avundsjukan är jag otroligt glad för deras skull att de är iväg och har roligt och åker på utflykter och får uppleva massa nya, spännande saker varje dag. Det förtjänar de verkligen och jag vet att det var väldigt välbehövligt för dem med en paus från vardagen, mig och sjukdomar och allt sånt som vi ofrivilligt lever med här hemma varje dag, dygnet runt.

Trots att vi inte vill det så blir det tyvärr så att mycket kretsar kring mig och de sjukdomar och begränsningar och svårigheter jag har. Därför är jag så glad för deras skull att de slipper undan söt detta för några dagar. När de är hemifrån får de vara vanliga och levande och förhoppningsvis så obekymrade som möjligt. Jag saknar dem väldigt mycket men unnar dem verkligen denna resa. Och någon gång ska jag också åka till New York. Det hoppas jag verkligen.

Några av mammas och pappas vänner som är med på resan. De är fyra par sammanlagt. Mamma tog bilden och pappa är han med laxrosa (osäker på vad jag ska kalla färgen!) shorts till vänster på bilden. ❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Josefin Nilsson
skriven :

Så himla fina bilder! :)

Svar: Visst är det! :)
Hanna Andersson

2 Anonym
skriven :

Fantastiskt fina bilder! : ) Så kul att få ta del av dem. Jag hoppas och önskar att du också ska få se New York, Hanna. Vi får inte ge upp utan hoppas på att någon behandling kan komma som till att börja med får upp oss ur sängarna. Och efter det så klart få oss att klara en resa.
Många varma kramar kära du <333

Svar: Visst är det vackra bilder! :) Det önskar jag med. En vacker dag kanske, vem vet?! Nej, vi får inte ge upp hoppet än. Det är det jag drömmer om! <3
Många varma kramar fina du <333
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Blev ”anonym” nyss av bara
farten ; ) <3

Svar: Jaha, tack, då vet jag det! <3
Hanna Andersson

4 Angelica Wåhlin
skriven :

NYC verkar ju verkligen härligt, förstår att du är lite avis!

Svar: Eller hur! Ja, det är inte svårt att förstå! :)
Hanna Andersson

5 Ing- Marie Nordström
skriven :

Kära Hanna, förstår att du är avundsjuk på att inte få följa med på resan. Det måste man få känna, man missunnar inte att familjen får en paus från alla sjukdomar och allt som följer med. För många år sedan planerade min vän och en till att åka till NY för att springa tjejmilen där. Jag hade tankar på att följa med. Så häftigt att se allt man bara hörs tala om. Men jag hann bli så dålig så det var inte att tänka på.

Önskeresor jag också haft är att åka med min dotter till London och en solresa med alla barn. Men inget har blivit av. Orkar inte titta på kort och filmer från tidigare resor.
Min man är låst här hemma på grund av mig. Han törs inte lämna mig ensam. Men på vardagarna har jag sällskap några timmar. Då måste han uträtta sånt som inte går annars. Jag känner mig väldigt skyldig till det.
Vilken tur att det passade så bra in med deras resa och att Lina kunde vara hos dig. Vilket stöd hon är för dig.
Som vanligt hoppas jag att du får en stunds vila från all din smärta. Det är inte värdigt liv du har gumman.Kanske lättar det lite att se alla fina bilder som de skickar till dig. Har njutit av dem själv. Det känns väldigt avlägset. Fantastiskt att man kan se och prata på så långt avstånd.
Hoppas du får lite vila i natt kära lilla vän. Skickar varmaste kramar och kärlek till dig min finaste Hanna. ❤️❤️⭐️⭐️🌟🌟❤️❤️😘😘😴💤💤

Svar: Kära Ing-Marie. Ja, det blir ju så att jag blir avundsjuk på att de vart iväg. Jag älskar verkligen att resa och jag saknar det enormt mycket. Jag tycker också det kan vara tufft att titta på bilder från utlandsresor och utflykter vi gjort. Det gör ont att inte kunna uppleva sånt igen. Även om jag såklart är väldigt tacksam för alla minnen jag har och bilderna också såklart.
Det är samma här. Jag önskar verkligen att mamma, pappa och Lina skulle kunna åka iväg tillsammans på en resa/utflykt. Men det går ju inte för någon måste vara hemma och ta hand om mig. Det gör att jag också känner mig väldigt skyldig.

Ja, det var väldigt bra timing att L endast var i skolan en dag under tiden mamma och pappa var bortresta. Ibland ska man ha lite flyt! ;)
Nej, det är inte ett värdigt liv. Det är verkligen inte det. Jag har så gott som ingen livskvalitet alls och det är så otroligt tufft och känns så orättvist.
Visst är det fantastiskt att man kan prata med någon på så långt avstånd!

Tack så mycket, det hoppas jag också. För oss båda två. Massvis med kramar och kärlek till dig, min älskade vän. <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

6 Therese Åström
skriven :

Jag förstår om du är avvis, blir också det ibland när jag ser vad andra hittar på. Hoppas att du ska kunna resa dit en dag.

Svar: Ja, det är jag ganska ofta, tyvärr. Men det blir väl så när man har så gott som ingen livskvalitet alls. Tack, det hoppas jag med!
Hanna Andersson