hannaslillaliv.blogg.se

Trisse gör mig sällskap dygnet runt. Han är min ständiga följeslagare och mitt ovärdeliga stöd i vardagen. Han tycker bäst om att ligga nära mig, helst på mina fötter. Om man tittar på honom när han ligger som en liten kanelbulle bredvid eller på mina fötter skulle man kunna tro att han bara sover och sover. Men det gör han inte. Mestadels ligger han och vilar och viktigast av allt: lyssnar. Han känner av stämningen och har är medveten om och registrerar/snappar upp vad jag gör och i vilken sinnesstämning jag befinner mig i.

Han bryr sig inte om att jag skriver på nätterna när jag inte kan sova. Han bryr sig inte om att mina ben skakar och krampar och har sig, så länge han inte välter omkull. Han bryr sig inte heller om när jag suckar djupt och uppgivet. Då gör han samma sak. Men han tittar bekymrat på mig direkt när jag börjar gråta för att jag har så förbannat, vedervärdigt ont.

Det snappar han upp på en millisekund och då trycker han sig närmare mig, lägger sig till rätta igen på/bredvid mina fötter som för att påminna mig om att han är där och stöttar. Och han skulle aldrig lämna mig då när jag är ledsen för att gå ut på promenad. Aldrig. Tro mig, vi har försökt. Men han går inte från mig när jag är tydligt och för honom märkbart ledsen, oavsett hur längesen det var han var ute och kissade sist.

Gånger då jag är riktigt ledsen och upprörd, när jag gråter högt och ljudligt och ligger som en trasig gammal fotboll i sängen, börjar han alltid hoppa runt mig och göra lekinviter. När jag inte svarar börjar han pussas i mina öron och bita mig i armar och händer. Då dröjer det inte många ögonblick innan min förtvivlade gråt omvandlas till ett bubblande skratt och det triggar Trisse att leka ännu mer med mig. Bita lite hårdare, invitera till lek ännu mer tydligt och bestämt.

Då leker jag såklart med honom. Även om min ork bara räcker till i en eller max några få minuter. Sedan när både tårar och skratt har klingat av lägger vi oss till rätta tätt intill/på varandra igen och fortsätter vårt vilande, iakttagande, suckande och härmande. Där och då rinner det så gott som alltid några lyckotårar ner över mina kinder. Att jag får ha min älskade, bästa lille Trisse-pojk hos mig. Att han blev just min (vår).

Han vet vilket stöd han är, främst för mig men också för hela familjen som har det svårt i och med min tuffa situation (sjukdomarna, varav några jag riskerar att dö av). Han vet nog precis hur mycket han betyder för mig och hela familjen och hur otroligt mycket vi älskar honom. Ord kan inte beskriva den kärlek vi känner till vår lille goa Trisse. Han bara måste förstå hur mycket vi älskar honom. Det är jag helt övertygad om. Jag märker det på honom. Och jag vet och märker och känner och slås av att han älskar oss precis lika mycket tillbaka.

Det ser jag i hans ögon när han tittar på mig, jag hör det när han suckar i kör med mig och jag känner det när han lekfullt biter mig i armen med en svans som viftar som en propeller. Det finns ingenting annat än kärlek där, från någon av oss. Bara kärlek. Och massa bus och annat roligt. Han är mitt ALLT. 🐶❤️

Trisse och hans kompis Kalle Kamel. Trisse älskar Kalle. Han ser Kalle som sin lilla bebis, tror jag. Han ligger och tvättar (slickar) hobom och biter kärleksfullt och leker och bär runt på honom. Han tycker mycket om att ligga och vila med Kalle som sällskap bredvid sig. Han verkar tycka om Kalle Kamel nästan lika mycket som han verkar tycka om mig! 🐶❤️