Jag orkar inte skriva något längre, trots att det är natt och tyst. Trisse och jag sover i mammas och pappas säng. Vi sover här för att få mer plats plus att det känns som att jag är närmare mamma och pappa här. De har det bra i New York. De skrev förra natten att de kommit fram och att de skulle till hotellet och igår kväll skrev de och skickade några bilder. De var tydligen iväg på cykel igår och upptäckte staden, främst stadsdelen Manhattan.
Här kommer min älskade pappa cyklandes på en gata i Manhattan. Duktig pappa som har hjälm på sig när han cyklar...
...men varför han har cykelhjälm när han inte cyklar är oklart. Att han är säkerhetsmedveten vet jag, men att gå runt med cykelhjälm är lite överdrivet! Men han är söt, min älskade pappa. Och jag saknar honom otroligt mycket när jag ser bilder på honom. Tack mamma för att du tog bilder och skickade. ❤️
Där borta står Frihetsgudinnan! Den har man ju sett på film och i tv-serier och liknande hundratals gånger. Nu har mamma och pappa sett den på riktigt, om än på långt avstånd! 🗽
Jag försöker överleva. Det är som vanligt tungt att andas och riktigt svårt att stå ut med helvetes-värken och alla andra svåra symtom. Däremot är hjärnan lite mindre plågad nu än när mamma och pappa också är hemma och för massa oväsen. Men trots att det är skönt med tystnaden och lugnet saknar jag dem mycket redan. Trisse också. Han förstår att två av fem i familjen saknas och han väntar på att de ska komma hem. Det märks tydligt.
Kul med bilder från New York : )
Förstår din saknad efter dina föräldrar Hanna. Förstår också att det blir en extra tomhet och ledsamhet när du själv så gärna velat se New York. Du får försöka räkna ner dagarna (vet att det är lätt att säga) till din mamma och pappa är tillbaka. Tur att du mitt i allt jobbigt har din pälskling troget vid din sida iaf. Många varma kramar fina vän <333