hannaslillaliv.blogg.se

På tal om detta med vilja jag skrev om i inlägget i går morse. Viljan att bli frisk är hos de allra flesta sjuka mycket, mycket stark. Så stark att den riskerar att göra den sjuka ännu sjukare. Vid ME är det farligt att överanstränga sig för mycket. Det ledde till ökade symtom och kan i värsta fall göra att man blir permanent försämrad. Söker man hjälp för ME-symtom (med eller utan diagnos konstaterad) får man så gott som alltid rådet att träna av läkare såväl som är sjukgymnaster, arbetsterapeuter osv. Träna, träna, träna- för det löser ju alla problem! Eller INTE.

Läkares och övrig sjukvårdspersonals stora okunskap om ME och de konsekvenser överansträngning och träning kan ge ME-sjuka är ett verkligt problem. Jag har träffat, och träffar fortfarande, läkare som kallar mig lat, omotiverad och som säger att jag inte vill bli frisk eftersom att jag inte rör mig aktivt och inte tränar. Nu har jag svar på tal, nu vet jag att träning är skadligt för mig som svårt ME-sjuk. Men i många år, innan jag fick min ME-diagnos och kunskapen jag har idag, lyssnade jag på vad läkarna sa till mig och kämpade på och försökte träna. TROTS att jag märkte tydligt att jag blev SÄMRE. För läkare vet ju alltid bäst. Det är det vi tror. Men så är det tyvärr inte alltid.

Viljan att bli bättre, att bli mindre sjuk och till och med frisk har alltså gjort mig SJUKARE. Det är så galet! Som ME-sjuk har jag tränat, tvingat mig själv att cykla och träna med hantlar. Jag har puschat och pressat och tvingat mig själv att träna. Och det har resulterat till att jag sitter (ligger) här idag. Det är tyvärr inte ovanligt att det år precis så här för många, många ME-sjuka.

Vad vi borde göra är såklart att lyssna på våra egna kroppar som tydligt skriker att detta är fel, nu blir du ännu sjukare, detta går inte. Men det är inte så lätt att stå upp för sig och lyssna på sin egen sjuka kropp när man gång på gång blir kallad lat, omotiverad och viljelös, När man upprepade gånger får höra, av både vårdpersonal och omgivningen, att man får skylla sig själv att man är sjuk, för man tränar ju inte.

Förutom att jag gjort mig själv ännu sjukare genom att träna och ignorera min sjuka kropps signaler har jag gjort ett antal andra saker för att försöka bli mindre sjuk, för att försöka må lite bättre. Jag har testat hur många olika mediciner som helst, mediciner mot värk och som ska hjälpa mot hjärntrötthet och influensa-känslan. Jag har gått med på att ta sprutor, bli stucken i benen flera gånger i veckan trots att jag är väldigt nål- och spruträdd. Det var b12-injektioner jag fick som kan hjälpa ME-sjuka mot hjärntrötthet.

Jag har testat hur mycket olika former av sjukgymnastik som helst. Jag har träffat 20-25 olika sjukgymnaster som alla tagit mig an som sin försökskanin i tron att JUST DE ska göra mig bättre. Jag har testat olika dieter/olika former av kost, jag har testat naturläkemedel och olika kosttillskott, krämer och oljor och allt möjligt. Verkligen allt möjligt. För är man så sjuk att man förlorat sig själv, sin självständighet och sin framtidstro blir man desperat. Och kan ingen läkare och inget läkemedel kan göra dig mindre sjuk eller till och med frisk är du villig att testa allt, ALLT, bara du blir lite, lite bättre. Lite mindre utmattad, får värk mindre värk osv osv.

Men allt jag testat, allt jag tvingat mig själv att göra och gå igenom och utsätta mig själv för har antingen inte gett något resultat alls eller så har det gjort mig SÄMRE. Det har dessutom varit extremt påfrestande psykiskt och fysiskt, det har kostat mycket pengar (tack föräldrar för all ekomisk hjälp) och det har tagit hejdlöst med energi. Både att genomföra allt rent fysiskt men också massvis med psykisk energi att gång på gång få upp hoppet och tron för att sedan några veckor/månader sedan få ett knytnävslag i ansiktet och en ännu större hopplöshet rotad djupt inom sig. Inte heller detta fungerade. Inte heller detta...

Man kan alltså verkligen inte säga något annat än att min vilja finns, och det har den gjort från början. Det finns ingenting jag vill så mycket som att bli frisk och så har det varit från dag ett av sjukdomar, bokstavligen dag ett då jag är född med en rad sjukdomar och samtal på mig ännu fler genom åren. Jag skulle göra vad som helst för att bli frisk. Eller bara lite mindre sjuk. Självklart vill jag bli frisk och fri från detta helvete. Hur kan någon ens tro något annat?!

Min älskade familj, Trisse inkluderad såklart, skulle göra vad som helst för att jag skulle bli frisk, eller mindre sjuk. Vad som helst. Och det skulle några andra i min närhet också göra, det gör mig väldigt tacksam och gör att jag känner mig mycket älskad. MEN. Oavsett hur mycket fr och jag vill att jag ska bli frisk/mindre sjuk blir jag inte det för det. Tyvärr är detta inte en fråga om vilja. För som sagt, då skulle jag vart frisk för väldigt längesen, eller rättare sagt skulle jag aldrig blivit sjuk från första början. Med vilja kan man komma långt, men vilja kan inte göra en frisk från svåra sjukdomar. Tvärt om, den starka viljan kan till och med göra en ännu sjukare... 🤕😭