hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Trisse, mitt hjärta, mitt allt. Jag vill inte, kan inte, får inte lämna dig...🐶❤️

Varje dag ligger han vid min sida, outtröttlig och lugn ligger han bredvid mig och ger mig sällskap, stöd och kärlek. Om jag är ledsen, eller om andetagen är riktigt tunga att ta (han hör skillnad) kryper han närmare. Ibland reser han sig upp och smyger fram till mitt ansikte och luktar lite på mig. Konstaterar att jo, mamma lever, även om hon har så svårt och tungt att andas. När värken tar överhand, denna omänskligt svåra värk och smärta jag lider av dygnet runt, slickar Trisse bort de tårar som rinner. Han stannar en stund vid mitt ansikte, slickar varsamt och omtänksamt bort de salta tårarna.

Sedan går han ner till min mage eller till mina fötter och lägger sig som en liten boll. Han tittar lite på mig, som för att försäkra sig om att det var okej att han flyttade på sig. Så suckar han djupt och lägger ned huvudet och blundar. Då börjar tårarna rinna på nytt. Och jag är för svag för att höja armarna och torka bort dem och utan Trisses lilla rosa tunga som tar bort dem får de helt enkelt rinna. Och rinner gör de...

Tårarna rinner av rädsla att jag är så svårt sjuk att jag en dag kan förlora kampen mot mina sjukdomar. De rinner av frustration, uppgivenhet och skam över att jag inte kan vara den där aktiva mamman till Trisse som jag var hans första år, medan jag fortfarande kunde. Tårarna rinner för att livet är så vansinnigt orättvist. Jag är fast här i sängen dygnet runt och är för sjuk för att leva. Jag bara överlever. Jag är 22 år och jag spenderar varje dygn i sängen och är helt beroende av hjälp för att överleva. Klart tårarna rinner ner för mina kinder. Lika klart är det att hoppet om hjälp, bättring, börjar rinna det också. Ut. Rinna ut. 

Tårarna rinner också av tacksamheten jag känner mot Trisse. Mitt lille hjärta, min trogna följeslagare och min lille glädjespridare. Det är tack vare att du finns här vid min sida och att du fortsätter älska mig lika villkorslöst och hjärtligt som gör att jag orkar fortsätta överleva. För jag vet att du behöver mig. Tårarna rinner förtvivlat när jag tänker på att sjukdomarna kan komma att ta mitt liv, de kan komma att ta mig ifrån dig, Trisse. Den tanken gör mig så rädd och hysteriskt ledsen att jag tvingar mig själv att inte tänka på det. För jag vet nämligen att det är mig du tycker bäst om, det är mig du följer som en skugga och det är mig du saknar mest när jag inte är där. Jag kan egentligen inte förstå att det är så (vem kan älska mig, just mig, så starkt?), men oavsett om jag förstår det eller ej så är det så. 

(Bild tagen för några år sedan!). Till och med när vi är iväg på middag kommer Trisse och ligger med mig hellre än att vara borta med de andra där det händer saker och där det finns mat! Han är min lille följeslagare, min älskade skugga! 

Tårarna rinner så snabbt. Jag står inte ut med tanken på att förlora kampen mot sjukdomarna för då blir du lämnad kvar, utan mig. Resten av ditt förhållandevis korta liv skulle du leta efter mig, sakna mig och undra vart jag blivit av och undrat om det kanske var ditt fel att jag försvann (nej, hundar tänker inte så, vad vi vet). Men en sak är säker. Du skulle sakna mig något så fruktansvärt om jag togs ifrån dig. Det skrämmer mig att jag har över tio stycken sjukdomar som alla är kroniska, inget botemedel finns, ingen forskare i hela världen har lyckats få fram något som kan göra mig (och alla andra med samma sjukdomar) friska, eller ens mindre sjuka. Och jag har drabbats mycket hårt av de sjukdomar jag oturligt nog fått och fötts med. 

Och vad som skrämmer mig ännu mer, vad som får mig att kunna bryta ut i hopplös gråt vid bara tanken, är att av utav dessa drygt tio sjukdomar (har inte räknat exakt hur många de är) är tre stycken dödliga. De kan ta mitt liv, när som helst eftersom att jag är så svårt sjuk att andningen, förmågan att svälja osv är påverkad och jag blir bara blir sämre och sämre.

Kramas med min lille Herr Trisse är det bästa jag  vet! Förhoppningvis det bästa han också vet!

Alla som har hundar vet vilken otrolig kärlek som finns mellan den fyrbente och den tvåbenta. Villkorslös, mycket stark och alldeles underbar. Att leva med rädslan för att dö före sin hund, att lämna sin hund ensam kvar (inte helt ensam då övriga familjen finns, men utan mig) är så fruktansvärd. Varje dag tittar jag på de jag älskar, min familj, och säger att jag älskar dem så mycket. Varje dag uppskattar jag att de finns för mig och att jag finns för dem. Varje dag berättar jag för Trisse hur otroligt mycket han betyder för mig och att jag önskar att jag får finnas så länge han lever. Och om inte, säger jag till honom, måste du förstå att det inte var ditt fel att jag tvingades lämna er. För du, min lille kille, är min bästa vän och den kärlek jag känner till dig är så stark, så stark.

Om jag måste gå, om jag skulle förlora kampen mot sjukdomarna, säger jag till Trisse, så behöver du inte leta efter mig. För jag har inte lämnat er helt. Jag är med er, stanna upp och känn min närvaro. Känn när jag blåser ljumma vindar i din päls och när jag viskar ditt namn i vinden. Du är inte ensam. För jag skulle aldrig, aldrig, aldrig försvinna helt från dig.

Jag bara hoppas att jag aldrig förlorar kampen och lämnar dig fysiskt. För att pussa på dig, att krama dig, höra dina snarkningar på natten, höra dig prata så som bara du kan, se dig när du galopperar fram i full karriär, när du leker med dina älskade tjejer, känna din mjuka tunga mot min hud och se din svans vifta av glädje och upprymdhet. Det är det absolut bästa jag vet. Och det är den villkorslösa kärlek, närhet och glädje du gett mig som hjälpt mig överleva sjukdomarna, de svåra, kroniska och även de dödliga, hittills. Och det är du, Trisse, allt du är och allt du gör och allt du får mig känna, som kommer göra att jag försätter överleva. Sjukdomarnas kamp måste gå att vinna. Så länge jag har dig vid min sida (på mina fötter) bara måste det gå. För jag vill INTE, jag får INTE, jag kan INTE, jag står INTE ut med att tvingas lämna dig. Min älskling, min kärlek, min TRISSE!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Aaaaaaaaaaaw 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙Söte vakkreste Hanna 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Jeg har ingen ord til deg, som kan tröste, er så veldig vondt å lese!!💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Du fortjener alt godt på denne jord 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Lille Hanna-hjärtat, håper av hele mitt hjerte at du får oppleve å bli frisk!! Er så jävla urettvist at du plages sånn!!💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙En god og varm Kleeeeeeeemzi fra Grethe 💐💐💐💜💜💜💜💜💜

Svar: Älskade Grethe 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙 Alla dina hjärtan, alla dina kramar, kärlek och positivitet tröstar 💙💙💙💙💙 Att du läser, att du skriver och att du bryr dig tröstar och betyder mer än du förstår 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙
Ja, fy så orättvist livet är. 😢😥😩
Massa kramar finaste Grethe 💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Så starka ord om er kärlek till varandra <3 Ett djur som din Trisse kan verkligen betyda allt!
Många varma kramar fina
vän <333

Svar: Det är så starkt som jag känner, kära nån så tårarna rann när orden slank ner i fingrarna. Som jag älskar den lille hårbollen med nos, svans och mjuka öron. Att det ens går att älska en liten varelse på 8 kg så mycket?! Ja, ett djur kan verkligen betyda allt!
Många kramar fina vän <333
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Åååå så fint du skriver❤️Men blir så fruktansvärt berörd, tårarna rinner, finns ingenting att göra, blir tokig, du är ju så ung😔😢Fin din Trisse är💜Ja de är så underbara de små, kärlek utan gränser. Själv har jag en svart Dino och en svart/silver Guzzi🐾Har kroppsliga bekymmer det går upp och ner, men inget att tala om, är dessutom 50 år, kan va din mamma. Ååå saknar ord. Massa massa kramar och styrka till dig och din Trisse❤️❤️Kramar Anna-Karin ❤️

Svar: Tack för att du läste ❤️ Ja, jag är alldeles för ung för att ha det såhär. Önskar jag kunde fått chansen att skapa mig ett liv innan jag blev sö sjuk, skaffa barn, köpa hus, arbeta, gifta mig osv. Visst blir man tokig av frustration att det inte finns något att göra. Tänk hur min familj känner, vilken frustration och maktlöshet de måste känna, leva med varje dygn. Det kan jag inte ens föreställa mig.
Visst är de helt underbara, de små liven! 🐶❤️ Framförallt Dvärgschnauzrar är underbara, förstår att du är lika partisk och håller med om det! 😉😍
Hoppas dina kroppsliga besvär inte blir värre, utan tvärt om att de blir lättare.
Jag hoppas också att du fick chansen och att dina fysiska besvär inte hindrat dig från att skaffa barn och arbeta o.s.v. så som mina sjukdomar, fysiska besvär, hindrat mig.
Massa kramar tillbaka och tack för din fina kommentar ❤️❤️❤️
Kramar till dig, Dino och Guzzi från Trisse och mig ❤️❤️❤️
Hanna Andersson

4 Jessica Högberg
skriven :

fina trisse, hur gammal är han??

Svar: Fina Trisse fyllde 4 år alldeles nyss, den 20:de augusti. <3
Hanna Andersson

5 Ing-Marie%252520Nordstr%2525F6m
skriven :

Älskade lilla Hanna❤️ är det så illa nu. Ändå tänker du som vanligt på andra än dig själv. Tårarna rinner när jag läser det du skrivit så fint. Men kära vän, Ge Inte Upp. Det värker i mitt hjärta när jag förstår hur dålig du är. Har inget att komma med, bara min vänskap och kärlek till dig. Skönt att du har din lilla Trisse hos dig hela tiden. Skulle också vilja ha en Trisse. Skulle jag någon gång få en liten hund ska han heta Trisse.Älskar dig min käraste vän. Kramar. Tårarna rinner så jag ser inte riktigt vad jag skrivit. Ursäkta stavfel. Vi hörs snart igen. Lova det ❤️❤️❤️😘😘😘💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙

Svar: Älskade Ing-Marie ❤️ Ja, det har verkligen blivit sämre bara över sommaren. Är inte uppe något alls, knappt ens till toan funkar. Minsta lilla och febern och yrseln och ALLT, alla symtom bara slår emot mig. Det är svårt att andas, svälja, sitta upp.
Du ska veta att jag tänker på dig, mina fina vän. Många gånger och mycket varje dag. Jag önskar så att jag orkade skriva mer men hjärnan vill inte riltigt samarbeta. Jag ligger mest och blundar.
Jag förstår att du önskar en hund, jag är otroligt glad att jag har min (plus bonusvovvarna).
Jag älskar dig med, min fina vän ❤️❤️❤️ Det är ingen fara, du skriver så fint ❤️
Massa kramar och massa kärlek ❤️❤️❤️❤️💙💙💙💙😘😘😘😘
Hanna Andersson

6 Heléna
skriven :

Så fina bilder på dig och stiliga herr Trisse <3 Jag förstår din rädsla för att sjukdomarna ska ta över :( Jag önskar så innerligt att du kunde få bli frisk och göra allt som du egentligen borde få göra <3 Många stora kramar världens bästa Hanna <333

Svar: Tack <3 Det är verkligen en rädsla, något jag dras med hela tiden. :(
Jag vet det och det betyder mycket, Helena <3
Många stora kramar världens bästa Helena <333
Hanna Andersson

7 Anonym
skriven :

Jag hoppas verkligen att det vänder för dig det är så orättvist jag finner inga ord skönt att du har Trissa vid din sida önskar att jag kunde hjälpa dig med jag sänder massor med styrke kramar och min tanke till dig med kärlek

Svar: Tack <3 Visst är det orättvist, livet är orättvist. För vissa mer än för andra. Jag är oändligt tacksam att jag har lille Trisse hos mig <3
Tack, jag vet inte vem du är då kommentaren är anonym, men massa kramar tillbaka till dig som skrivit detta fina till mig <3
Hanna Andersson