Jag var med och åt födelsedagsmiddag igår med hela familjen. Jag pressade mig själv, tvingade kroppen att sitta upp och äta och tvingade hjärnan att stå ut med alla ljud och intryck, trots att det går som elektriska stötar- mycket smärtsamma sådana- genom hela hjärnan vid ljud. Maten var god och vi åt lite efterrätt i form av kaffe och choklad. En fin födelsedagsmiddag och jag är så glad att jag var med.
Envisheten har jag faktiskt fått från mina kära föräldrar som är envisa som åsnor båda två. Envisheten blir både gott och ont av. Gott för att den gjorde att jag var med och åt igår. Ont av samma anledning. Jag får nämligen betala ett högt pris för min medverkan, jag som redan var extra kraschad efter flytt och dusch. Men jag ångrar verkligen inte att jag var med trots extra starka/svåra symtom för flertalet dagar framöver. Är det pappas födelsedag så är det. Och vill han att jag ska vara med så kämpar jag så mycket jag kan för att vara det. Det är sån jag är. Också det är både gott och ont.
Jag hoppas pappa fick en fin födelsedag igår, att han är nöjd med sin dag och med sina presenter och uppvaktning. Det förtjänar han och jag vet hur glad han är att jag var med och åt middag. Den glädjen var värd att kämpa extra för.
❤❤❤