hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Telefonen används inte lika flitigt längre, men den är ändå väldigt bra att ha!

Som jag skrev i inlägget igår morse är det väldigt mycket bättre och lättare att ha en telefontid och kunna ligga i sängen och prata med läkaren istället för att tvingas åka in till vårdcentralen (eller vart den nu är). Det är en enorm skillnad vad gäller hur mycket energi jag gör av med. Jag tycker inte om att prata i telefon egentligen, men det är så värt det bara för att slippa krascha efter ett helt vanligt läkarsamtal.

Telefonen är min länk, den enda, till omvärlden. Jag orkar inte träffa mina vänner, jag orkar inte ta en fika på stan- inte ens hemma hos någon- utan jag håller kontakten med mina vänner via telefonen. Tyvärr ganska sporadisk kontakt med de flesta eftersom att det blivit mycket jobbigare och svårare för mig att använda telefonen. Jag gör inte det lika flitigt längre. Det tar helt enkelt för mycket energi.

Förr kollade jag lite nyheter varje dag på telefonen. Jag uppdaterade mig på Facebook för att se vad mina vänner har för sig, vad som händer i "ME-världen" och ute i den stora världen osv. Men jag orkar inte det varje dag längre. Jag får sms, meddelanden och mejl som jag öppnar och läser och jag VILL verkligen svara, men det går inte. Jag kan inte, jag har inte energin. Orken finns verkligen inte. De obesvarade mejlen och meddelanden läggs på hög och det dåliga samvetet och frustrationen växer. Jag vill, och jag ska, svara på alla meddelanden jag får (förutom de elaka och de idiotiska såklart) men det tar tid. Tyvärr.

Jag tvingar mig upp varje morgon, tvingar i mig lite frukost som jag serveras och kraschar sen i säng och tänker att nu ska jag svara på det där meddelandet som jag tänker på, nu ska min vän som väntar äntligen få sitt svar. Men det går inte. Hela rummet snurrar, svetten rinner, synfältet flimrar, hjärnan är så trött så trött och elektriska stötar hugger den mitt itu så fort jag försöker fokusera blicken. Det går INTE. Jag blundar, försöker drömma mig bort och tillfälligt svälja och glömma bort frustrationen och det konstant dåliga samvetet över alla obesvarade mejl och meddelanden jag har...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Netti Starby
skriven :

Dina vänner förstår säkert varför du inte svarar på direkten så du ska inte ha dåligt samvete för det! <3 Kramis

Svar: Jo, om de är mina riktiga vänner så förstår de och väntar med tålamod. Men jag har så dåligt samvete ändå. Jag vill svara direkt! Kram <3
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Du ska verkligen inte ha dåligt samvete Hanna! Alla som följer din blogg och de som händelsevis inte gör det men som känner dig vet ju hur ditt mående är. Du lägger så mycket av din kraft på din blogg så ha inte dåligt samvete för det du måste "lägga på hög". Ingen skulle belasta dig för detta. Ta en dag i taget och ta absolut inte kraft till att ha dåligt samvete, det törs jag lova att ingen vill ; ) Många kramar fina
vän <333

Svar: Jag vet ju egentligen det, Katarina och det betyder mycket att du påminner mig om det <3 Tack snälla du <3 Svar kommer på allt,måendet tar bara "lite" tid, tyvärr :(
Många, många kramar fina vän <333
Hanna Andersson