Ja, tänk det! I eftermiddags var de andra i familjen hemma i huset i stan och storstädade inför flytten hem om någon vecka. Trisse och jag stannade kvar här i stugan, i sängen närmare bestämt, och rörde oss inte en millimeter. Nu för tiden kryper det inte längre i musklerna efter längtan att göra något, de är för trötta och fulla av mjölksyra. Men hjärnan var full av tankar på städning. Jag saknar att städa! Jag gör verkligen det.
Det låter säkert helt otroligt och högst osannolikt för de som har möjlighet att städa, och som hatar det, men jag saknar det och skulle mer än gärna dansa runt med dammsugaren och tvätta och plocka disk och allt sånt. Till och med städa toaletterna! Det är väl egentligen inte själva städandet i sig jag saknar. Utan möjligheten att kunna städa. Det är att ha den fysiska möjligheten att plocka ogräs, hänga tvätt, klippa gräsmattan, storhandla i mataffären osv som jag saknar.
Nu har de andra städat klart och mamma och pappa är bort bjudna på middag och Lina står i köket och ska fixa lite mat till oss två. Trisse och jag ligger fortfarande blick stilla här i sängen. Men han har i alla fall vart ute på promenad som avbrott i all vila. Det har inte jag. Och inte har jag orkat mig upp till toan heller. Stackars min blåsa som alltid måste bli sprängfull innan jag orkar släpa mig de få meterna till toaletten för att lätta på trycket. Det är så det är för mig. Då ställs plötsligt städning i ett annat perspektiv. Men visst saknar jag det, att städa och få rent och prydligt omkring mig...!
Innan de andra gick förut var någon av dem ute med Trisse. Sedan släppte de bara in honom och glömde detaljen att min dörr var stängd. Så dör utanför låg stackarn, ledsen och övergiven, innan Lina i sista stund fick syn på detta elände Trisse hade och öppnade dörren till mig. Så hoppade han upp i sängen och la sig i en boll på mina fötter. Och så var allt frid och fröjd igen! 🐶❤️
Men gulleplutten ❤