Regnet smattrar mot rutan Trisse snarkar och ett barn står och gapar utanför mitt fönster. Ett av dessa ljud skulle jag mer än gärna vilja bli av med. Gissa vilket...! Jag var uppe och åt lunch förut med familjen. En liten avskedslunch då mamma åkte iväg med en vännina på spa, hon kommer hem igen på söndag. Mamma lämnades på tåget, Lina åkte och handlade, pappa åkte tillbaka till jobbet och jag kraschade i sängen med Trisse. Vi ligger fortfarande kvar här. Som alltid.
Trisse-Mys-Bäbis!
Jag spenderar hela dygnet här i sängen. Eventuellt en liten stund i soffan på kvällen då mamma och pappa gått och lagt sig och det är tystare än när alla är där. Men det är inte en garanti längre. Inget är en garanti. Som att jag är med och äter lunch. Eller att jag äter lunch överhuvudtaget! Det finns inviga garantier kvar gällande något längre.
Jag hoppas mamma får en trevlig helg på spat och att hon äter gott, vilar mycket och kommer tillbaka hem med ny energi och babylena fötter. Jag vet att hon kommer tänka mycket på mig och oroa sig över mig och kanske gråta en skvätt eller två när hon tänker på hur mycket jag hade uppskattat att åka på spa över en helg men att jag inte kan det. Att jag inte orkar. Att jag är sjuk. Stackars älskade familj som oroar sig så mycket och som plågas av att se mig må så dåligt, ha så ont och klara så lite. Jag önskar så att sjukdomarna endast drabbade mig, det är illa nog, och inte hela familjen. Mamma får göra sitt bästa att koppla bort mig från tankarna och försöka vara här och nu och njuta. Hennes väninna hjälper nog säkert till med det tror jag!