hannaslillaliv.blogg.se

Varje dag har jag sällskap av min fantastiska lille kille. Det är Trisse jag umgås allra mest med, han jag utan tvekan spenderar mest tid tillsammans  med. Det gör att jag är beroende av honom, beroende av honom för att överleva. Han får mig att orka fortsätta kämpa. Och det finns mycket positiva fysiska aspekter att ha hund och vara nära sin lille älskling. Det finns mycket forskning som visar det. I min situation som mycket svårt sjuk är jag helt övertygad om att de positiva effekter man ser av djurs närhet hjälper min kropp att överleva. Trots att den är så sjuk.

Trisse och jag låg tätt ihop och vilade tillsammans igår. Hela dagen, som varje dag och sedan varje natt, med avbrott för Trisses promenader och äventyr utomhus som jag inte kan vara med på. En av oss sov. Och snarkade! Gissa vem...! 

Trisses närhet, värme, kärlek, glädje och stöd han ger mig betyder allt för mig. Utan ord tröstar han bättre än någon annan. Genom att bara finnas där bredvid mig, dag och natt, skänker han mig mer stöttning och kärlek än jag är rädd att jag någonsin kan ge honom tillbaka.

Trisse myser i sin morfars famn. Hur mycket Trisse än älskar att ligga i min famn tror jag att han tycker ännu bättre om att ligga i sin morfars famn. Pappas famn är varmare att ligga i än min, för att endast nämna en fördel. 

Jag överdriver inte när jag säger att Trisse är mitt allt, han är verkligen det. Han har varit i vår familj sedan han var åtta veckor gammal. I fyra år har vi varit tillsammans, tätt och nära. Det har gjort vår relation och våra band mycket starka. Utan honom hade jag inte orkat kämpa vidare, det är faktiskt så. Att han är beroende av just MIG för att må bra och leva ett gott liv gör att jag känner ansvar. Jag måste orka kämpa vidare. Och sjukdomarna får INTE vinna kampen. Jag kan inte lämna min Trisse. Han behöver mig. Som jag behöver honom.

Vetskapen om hur mycket han skulle sakna mig om jag dör gör mig helt gråtfärdig och väldigt rädd, jag kan inte ens tänka på det. Jag får INTE förlora kampen. Forskningen måste göra framsteg och det snart. Min familj behöver mig. Jag måste få finnas kvar. Att jag ska ge upp, sluta kämpa, finns inte på kartan. Det kommer jag aldrig göra. Men jag kan inte påverka sjukdomarna, jag inte hindra dem från att ta över mer och mer. Göra mig ännu svagare och ännu sjukare. Jag är så rädd att de en dag ska få min kropp att ge upp. En gång för alla. Hur mycket jag än kämpar kan jag inte förhindra att det skulle kunna ske. Precis som att sjukvården inte heller kan förhindra det från att hända. Det är verkligen en kamp mot klockan det här. Trisse hjälper mig att vara psykiskt stark i den kampen. 

Jag kan försöka intala mig själv om och om igen att Trisse inte behöver just mig, att han har det alldeles utmärkt med de andra i familjen. Men visst behöver han mig. I en familj behövs ALLA. Man kan inte bara plocka bort någon och ersätta denna och tro att det ska vara samma sak. För det är det inte. Vi är en familj. Alla behövs lika mycket för att vara just en familj. Vår familj.

Också detta är en bild från igår. Det är det bästa jag vet att ha Trisse sovandes på min arm. Det enda som fattas där är Tyra och Tjorven bredvid oss i sängen. Men idag kommer de! Om en halvtimma är vi fyra i sängen och familjen är komplett. Förutom att de som jobbar saknas...

Jag älskar att känna Trisses varma andetag mot min kalla hud och känna hans hjärta slå. Det lugnar. Får mig att behålla lugnet och hjälper mig att försöka vara så mycket här och nu som det bara går. Trots att över hundra olika symtom plågar mig så svårt. Det syns inte på mig hur mycket jag lider. Det syns inte på mitt till synes friska yttre hur mycket som är fel och hur sjuk kroppen är. Men Trisse vet. Han ser och han känner. Och han tröstar. Finns där, lyssnar, slickar bort mina tårar, suckar lugnande. Han bara är, han bara finns där för mig. Bredvid mig. Det betyder allt för mig och min överlevnad. 

Trisse letar efter mig så fort jag inte är i närheten. Om jag stänger dörren om mig med honom på utsidan river han med tassen på dörren för att han vill komma in. Vi älskar varandra lika mycket, tror jag i alla fall. Men jag kan endast tala för mig själv och jag älskar Trisse helt otroligt mycket. Gränslöst mycket. Han är mitt allt. Han är värd sin vikt i guld. Eller ännu hellre i diamant. Tänk en åtta kilos diamant! Så värdefull är han för mig. Han är den bästa vän man kan tänka sig, mitt största stöd och mitt ständiga sällskap. Trisse är mitt allt. Utan tvekan, det bara är så.