hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Min guldklimp, min diamant. Mitt ALLT! 🐶❤️

Varje dag har jag sällskap av min fantastiska lille kille. Det är Trisse jag umgås allra mest med, han jag utan tvekan spenderar mest tid tillsammans  med. Det gör att jag är beroende av honom, beroende av honom för att överleva. Han får mig att orka fortsätta kämpa. Och det finns mycket positiva fysiska aspekter att ha hund och vara nära sin lille älskling. Det finns mycket forskning som visar det. I min situation som mycket svårt sjuk är jag helt övertygad om att de positiva effekter man ser av djurs närhet hjälper min kropp att överleva. Trots att den är så sjuk.

Trisse och jag låg tätt ihop och vilade tillsammans igår. Hela dagen, som varje dag och sedan varje natt, med avbrott för Trisses promenader och äventyr utomhus som jag inte kan vara med på. En av oss sov. Och snarkade! Gissa vem...! 

Trisses närhet, värme, kärlek, glädje och stöd han ger mig betyder allt för mig. Utan ord tröstar han bättre än någon annan. Genom att bara finnas där bredvid mig, dag och natt, skänker han mig mer stöttning och kärlek än jag är rädd att jag någonsin kan ge honom tillbaka.

Trisse myser i sin morfars famn. Hur mycket Trisse än älskar att ligga i min famn tror jag att han tycker ännu bättre om att ligga i sin morfars famn. Pappas famn är varmare att ligga i än min, för att endast nämna en fördel. 

Jag överdriver inte när jag säger att Trisse är mitt allt, han är verkligen det. Han har varit i vår familj sedan han var åtta veckor gammal. I fyra år har vi varit tillsammans, tätt och nära. Det har gjort vår relation och våra band mycket starka. Utan honom hade jag inte orkat kämpa vidare, det är faktiskt så. Att han är beroende av just MIG för att må bra och leva ett gott liv gör att jag känner ansvar. Jag måste orka kämpa vidare. Och sjukdomarna får INTE vinna kampen. Jag kan inte lämna min Trisse. Han behöver mig. Som jag behöver honom.

Vetskapen om hur mycket han skulle sakna mig om jag dör gör mig helt gråtfärdig och väldigt rädd, jag kan inte ens tänka på det. Jag får INTE förlora kampen. Forskningen måste göra framsteg och det snart. Min familj behöver mig. Jag måste få finnas kvar. Att jag ska ge upp, sluta kämpa, finns inte på kartan. Det kommer jag aldrig göra. Men jag kan inte påverka sjukdomarna, jag inte hindra dem från att ta över mer och mer. Göra mig ännu svagare och ännu sjukare. Jag är så rädd att de en dag ska få min kropp att ge upp. En gång för alla. Hur mycket jag än kämpar kan jag inte förhindra att det skulle kunna ske. Precis som att sjukvården inte heller kan förhindra det från att hända. Det är verkligen en kamp mot klockan det här. Trisse hjälper mig att vara psykiskt stark i den kampen. 

Jag kan försöka intala mig själv om och om igen att Trisse inte behöver just mig, att han har det alldeles utmärkt med de andra i familjen. Men visst behöver han mig. I en familj behövs ALLA. Man kan inte bara plocka bort någon och ersätta denna och tro att det ska vara samma sak. För det är det inte. Vi är en familj. Alla behövs lika mycket för att vara just en familj. Vår familj.

Också detta är en bild från igår. Det är det bästa jag vet att ha Trisse sovandes på min arm. Det enda som fattas där är Tyra och Tjorven bredvid oss i sängen. Men idag kommer de! Om en halvtimma är vi fyra i sängen och familjen är komplett. Förutom att de som jobbar saknas...

Jag älskar att känna Trisses varma andetag mot min kalla hud och känna hans hjärta slå. Det lugnar. Får mig att behålla lugnet och hjälper mig att försöka vara så mycket här och nu som det bara går. Trots att över hundra olika symtom plågar mig så svårt. Det syns inte på mig hur mycket jag lider. Det syns inte på mitt till synes friska yttre hur mycket som är fel och hur sjuk kroppen är. Men Trisse vet. Han ser och han känner. Och han tröstar. Finns där, lyssnar, slickar bort mina tårar, suckar lugnande. Han bara är, han bara finns där för mig. Bredvid mig. Det betyder allt för mig och min överlevnad. 

Trisse letar efter mig så fort jag inte är i närheten. Om jag stänger dörren om mig med honom på utsidan river han med tassen på dörren för att han vill komma in. Vi älskar varandra lika mycket, tror jag i alla fall. Men jag kan endast tala för mig själv och jag älskar Trisse helt otroligt mycket. Gränslöst mycket. Han är mitt allt. Han är värd sin vikt i guld. Eller ännu hellre i diamant. Tänk en åtta kilos diamant! Så värdefull är han för mig. Han är den bästa vän man kan tänka sig, mitt största stöd och mitt ständiga sällskap. Trisse är mitt allt. Utan tvekan, det bara är så. 

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

❤❤❤

Svar: <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Sten Lindgren
skriven :

Kära Hanna,
Vill föreslå dig att ta kontakt med Päivi, som jag nämnt tidigare. Antingen maila paivi.nieminen8@homail.com eller ringa 0702184077.
Det var Päivi som berättade för mig om lilla Alva.
Slumpen är ingen tillfällighet . . .

Varma hälsningar

Svar: Hej igen Sten! Som du kanske sett har jag svarat på din kommentar i DS-gruppen.
Jag uppskattar att du tänker på mig och försöker finna något sätt för mig att må bättre. Men du gissade helt rätt, jag får mängder av förslag, brev, mejl osv från folk som säger sig ha lösningen på mina problem. Alltså svåra kroniska sjukdomar som inte går att bli frisk från genom helande. Det funkar tyvärr inte, då skulle vi alla ME-sjuka vara friska. För jag kan garantera att vi sjuka har testat allt vi kan för att må bättre, det blir så när man är kroniskt sjuk och desperat efter att få sitt liv tillbaka.
Jag googlade på din vän Päivi för att se om det finns någon information om henne och det hon gör. Jag hittade ingen och ingen i ME-kretsarna har haft kontakt med eller blivit hjälpt av henne.
Så jag sparar den lilla, lilla energi jag har och lägger den på något jag faktiskt tror kan hjälpa.
Men, som sagt, tack för att du tänkte på mig och din och Alvas historia var väldigt fin att läsa och ta del av!
Kram /Hanna
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Åh, vad fint du skriver om din Trisse <3 Otroligt fina och mysiga bilder oxå på er två tillsammans : ) Jag tror verkligen att du har mer än rätt med att ett djur som står en människa nära kan göra skillnad! Att få känna värmen av ett djur och dess andetag ihop med all kärlek tror jag många gånger är som ovärderlig medicin när man är sjuk. Är så glad för att du har din diamant på 8 kg ; ) Många varma kramar till dig och goa Trisse <333

Svar: Tack, Katarina <3 Orden bara rinner ur mig, de kommer direkt från hjärtat <3 Jag tycker fortfarande inte om att se mig själv på bild, men jag ville visa hur mysigt vi har det på dagarna när vi ligger nära varandra och gosar och vilar <3
Jag är helt övertygad om det! Djur har magiska krafter. De är helt fantastiska. Den bästa medicin som finns.
Det är jag också! Oerhört glad och tacksam! <3
Många stora kramar från mig och Trisse till dig, min fina vän <333
Hanna Andersson

4 N
skriven :

😻Molyy är min livlina när allt känns hopplöst och livet omöjligt. Jag har lovat henne att inte behöva flytta nåt mer (iaf inte utan att jag flyttar med). Hon är ju en kisse som är omplacerad av djurskyddet och jag vet att hon bott på minst två ställen innan hon kom till mig. Hon hjälpte mig komma ur depressionen när hon flyttade in här.

Svar: Jag förstår hur mycket Molly betyder för dig och jag är så glad för er skull att ni har varandra. Molly är din livlina och hjälper dig att ta dig igenom varje dag och du har räddat Molly och gett henne det bästa liv hon kan få <3 Det är väldigt fint! <3
Hanna Andersson

5 Maria at Inredningsvis
skriven :

AWWWW vad söta ni är :) jag känner samma med mina två katter de ger ovillkorlig kärlek som inte människor gör, skulle aldrig vilja vara utan dem:)

Idag är det inredningsbutiker tips på bloggen:)

Ha en toppendag!

LOVE Maria

Svar: <3 Så härligt att du har två katter som betyder allt för dig <3 Djur är ovärderliga och så underbara! Bättre än någon annan medicin i världen! <3 Kram
Hanna Andersson

6 Ing-Marie%25252525252520Nordstr%252525252525F6m
skriven :

Älskade Hanna❤️ Det gör så ont i mig varje gång jag läser om hur du har det. Kan inte sätta mig in i din situation men jag är också multisjuk och blir bara sämre. Det värsta är att min läkare hjälper mig inte längre. Blir skickad fram och tillbaks mellan olika läkare som nekar mig hjälp. De ringer inte ens. Ambulansen kom och skulle ta med mig. Det gjorde det inte för de kunde inte hjälpa mig och de sa att akuten inte var någon ide. Har ringt neurologen. De skulle ringa men inte då. Känner mig så hjälplös och att de ställt mig på gatan. Ändå vet jag att du har det värre. Så härligt att du har Trisse. Du vet att jag också skulle vilja ha ett litet knyte bredvid mig. Du får inte ge upp Hanna. Har gått med i fibroföreningen. De var väldigt hjälpsamma. Jag ska betala in avgiften 1/10 då räcker det till nästa år också. Hon letade rätt på din krönika i tidningen och skulle lägga den i ett kuvert och skicka när jag betalat in avgiften. Har du fått något kuvert? Skickade ett för ett tag sedan.
Försök ha det lugnt och skönt med Trisse. Hoppas att det vänder lite för dig någon dag. Massor av varma mjuka kramar och kärlek till min finaste vän.❤️❤️❤️❤️❤️❤️😘😘😘😘😘💙💙💙💙💙💙💙💙💙💙

Svar: Älskade Ing-Marie <3 Jag förstår att det gör ont att läsa, men jag är så glad att du läser ändå <3
Det är samma sak för mig, min läkare sa att "vi är vid vägens ände" senaste gången vi sågs. Hon har inga fler utredningar att skicka mig på eller fler läkar-kollegor att konsultera eller fler mediciner att prova. Vi ska fortsätta ses för att jag ska få nya recept, men hon kan inte göra något mer.
Det är så hemskt att det är såhär det fungerar. Det är skamligt. Jag känner mig så hjälplös jag med. Det blir ju så när man inte får någon hjälp och när det inte finns någon hjälp överhuvudtaget att få.

Jag är så oändligt tacksam att jag har min lille Trisse vid min sida. Jag vet att du vill det. Skulle du klara det då? Jag skulle aldrig kunna ha hund om inte min familj gjorde allt, förutom att vara sällskap och mysa, det är det enda jag gör. Jag orkar inte ens ge hunden/hundarna mat eller vatten och absolut inte gå ut med dem.

Jag vill inte ge upp, det vill jag inte och det kommer jag inte göra heller. Men det känns så otroligt tufft. Alldeles för tufft. Och nu är värken/smärtan tillbaka på max igen då jag inte har någon smärtlindring kvar. Usch, så vidrigt det är.

Så trevligt att du gick med i Fibroföreningen. Då får du hem tidningen som jag skriver i!
Ja, älskade Ing-Marie <3 Jag har fått ditt brev, jag har läst och blivit rörd till tårar av allt det fina du skrev och för att du tog dig tid och skrev. Helt fantastiskt gjort av dig, så fint. Jag har tänkt skriva till dig och tacka, men jag har verkligen inte orkat. Jag är så dålig, har absolut ingen energi alls och nu med värken tillbaka på max är det riktigt, riktigt tufft att bara ta mig igenom dagen. Värre än vanligt.
Tack, älskade, älskade du! Tack. Jag är så glad och tacksam att jag har dig som vän. Älskade Ing-Marie <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Tack, jag försöker. Tur jag har Trisse och de andra hundarna, Tyra och Tjorven.
Massa, massa kramar och massvis med kärlek, mina fina fina vän! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

7 Ing-Marie Nordström
skriven :

Kära Hanna, jag ville bara veta om det var rätt adress jag skrev till. Jag vet att du inte orkar skriva. Men det fanns fler med samma namn.
Jag skulle inte klara av att ha en hund själv och min man vill inte ha någon även om han inser vilket sällskap det vore för mig.
Har haft riktigt svåra smärttillstånd på sista tiden. Ambulansen kom men kunde inte hjälpa mig. De får ju inte ge smärtstillande. De tog inte med mig till akuten för de tyckte att det var onödigt. Svårt att förstå när smärtan är så svår att andra får prata i mitt ställe. Har fått A H team som kommer två ggr i veckan och ger mig näringsdriopp. De kan hjälpa mig med allt egentligen. Men min dr har skrivit på remissen att de får ge mig dropp och ta prover plus en spruta mot osteoropos.Så jag har bara en fot inne där.Får inga mer medeciner trots de jag har inte hjälper.
Älskade lilla vän, så roligt att du tyckte om det jag skrev. Har inte väntat mig att du skulle orka svara. Men tänkte att det kunde vara roligt att få ett riktigt brev. Jag är så tacksam och glad att du vill vara min vän. Jag väntar med spänning det du skrivit i tidningen.
Försök att ha det bra med Trisse så gott du kan. Finns inget vettigt att skriva i en sån här situation. Men du betyder så mycket för mig älskade lilla Hanna❤️❤️❤️Tack. För att du finns för mig vännen. Kramar och kärlek till dig lilla pyre.❤️❤️❤️❤️❤️💙💙💙💙💙💙💙💙💙😘😘😘😘😘😘😘😘

Svar: Det förstår jag, Ing-Marie och det var helt rätt adress du skickade till och jag blev väldigt, väldigt glad när jag såg vem som skrivit ett så fint brev till mig <3 Stort, stort tack för det! <3 Jag är så glad att jag har dig som min fina vän <3
Det krävs en hel del för att ha hund, så är det ju. Jag skulle verkligen inte kunna ha en hund utan det är tack vare att de andra i familjen går ut och går med hunden/hundarna som vi kan ha hund. Och så står jag för sällskapet och myset. Plus att jag stod för hans uppfostran. Jag var inte riktigt lika sjuk när han var valp utan kunde vara en närvarande matte då som lärde honom det mesta han kan. Det är jag väldigt glad för idag <3

Det är inte roligt med denna svåra smärta. Jag har sån vidrigt svår smärta hela tiden. Ingen direkt smärtlindring och det är så hemskt jobbigt. Tufft att inte få någon hjälp.
Dumt att de inte tog dig med sig. Men det är å andra sidan inte så roligt att ligga på akuten massa timmar och göra av med mängder av energi. Det är inte lätt när det är svårt.
Många stora kramar till dig <3 Och massa kärlek <333
Hanna Andersson