Det blir väldigt mycket ensamtid för mig. Jag ligger här i mörka rum, med eller utan Trisse, så gott som dygnet runt. Jag äter här i sängen då jag inte orkar ta mig till matrummet för att äta och då jag inte orkar ljudet från tv:n och ljudet från de andra stänger jag in mig här i mitt mörka rum. Visst blir det ensamt. Men jag måste vara här, min hjärna fixar inte inget annat. Inte min kropp heller.
De andra försöker leva sina liv så gott de kan, trots att oron för mig alltid finns med dem. Det kan tyckas själviskt av dem att de lämnar mig själv så många timmar så ofta, men de brukar inte vara borta så många timmar i sträck (Trisse behöver ju komma ut och jag behöver äta och dricka mm) och vad är alternativet? Att de skulle sitta utanför min stängda dörr och stirra och vänta på att jag behöver något/behöver hjälp?
Nej, det går inte. Bara för att mitt liv stannat av och jag är intolerant mot livet och att leva betyder inte det att min familjs liv också måste stanna upp helt. Deras tankar, oro, tid och planering kretsar tillräckligt mycket kring mig ändå. Visst känns det otryggt för mig att vara ensam hemma när jag drabbas av förlamningar så jag inte kan röra mig och när jag är så totalt utmattad och yr att jag inte ens kan dricka vatten, men som sagt, vad finns det för alternativ? Hemtjänst är inte ett alternativ, tyvärr. Det skulle jag aldrig klara.
Så medan jag ligger här och lider och möglar bort är de andra på släktträff. Trisse är med dem så jag har inte ens min lille pojke med mig som sällskap och stöd. Snyft. Det enda jag kan hoppas när de är iväg och jag är ensam och övergiven är att de har det bra där de är och att de kan njuta av tiden från mig.
Som jag saknar lille älsklingen så fort vi är ifrån varandra typ 30 sekunder! 🐶❤️
så sööt hund =)
kram kram