hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ett nytt förhållande och förhållningssätt till döden

Hela mitt liv har jag kämpat mot döden, på olika sätt. Döden har alltid varit där, alltid nära, ständigt närvarande. Ibland skrämmande nära och ibland på mer avstånd, men alltid med på ett hörn sedan jag föddes. I tonåren var döden väldigt nära, hela tiden, skrämmande nära och påtaglig. Mer eller mindre alltid i mina tankar. År av mobbing och utanförskap, press i skolan, en kropp som blev sjukare och sjukare och som begränsade mig allt mer i kombination av att jag hade (har) ett annorlunda (fult) utseende. Detta är inte lätt när man är tonåring.

Under många, många år mådde jag psykiskt mycket dåligt. Jag led av djup depression, svår PTSD, svår ångest, panikångest osv osv utan att gå in så mycket närmare på exakt vad det gjorde med mig. Men döden var mer närvarande och närmare än den tidigare varit. Självmordstankarna var konstanta. Döden blev min vän, min livlina, min utväg.

De senaste åren har jag mått mycket bättre psykiskt. Jag tror det är för att jag blivit tvungen att aktivt ta mig ur, jobba mig uppåt, från min depression samt ta tag i PTSD:n och ångesten och allt. Det var väldigt tuff terapi men PTSD:n lättade, den finns kvar i allra högsta grad dock, men symtomen är lättare att hantera. Så bra psykiskt som jag mått de senaste två åren har jag nog aldrig mått. Fri från missbruk och depressionen, PTSD:n, panikångesten och ångesten är under kontroll. Ja, det har känts rätt bra. Men detta till trots har döden varit ständigt närvarande, som alltid.

Att jag mått bättre psykiskt de senaste åren är rätt galet egentligen med tanke på att hela mitt liv, hela min framtid och hela jag fullkomligt rasat ihop de senaste åren och fortsätter att göra det i och med att jag bara får fler och fler sjukdomar konstaterade och diagnoser satta. Jag går en allt mer dyster framtid till mötes och blir ännu mer begränsad i mig själv och i vardagen för varje månad, för varje vecka. 

Man skulle kunna tro att med minst 10 stycken kroniska sjukdomar, som saknar både behandling och botemedel, varav ett par-tre stycken av dem är dödliga, och kan leda till min död, skulle det vara nu jag mår som sämst psykiskt. Så är det inte. Visst kommer verkligheten ikapp mig och det bara väller över mig hur förjävligt allt är, hur hopplöst allt känns och hur orättvist allt är och hur mörk min framtid är osv. Rädslan bara dränker mig, rädslan för att jag ska må så här resten av mitt liv, vara lika sjuk och osjälvständig, ha lika ont, må lika dåligt. Rädslan över att jag inte kommer bli gammal, att jag kommer dö. Förlora kampen mot sjukdomarna och lämna familjen ensamma utan mig. Det är jag hysteriskt rädd för.

Och eftersom att situationen ser ut så som den gör är döden mer närvarande än någonsin. Och framförallt på ett ANNAT SÄTT än tidigare. När man är 15-16-17 och skär sig i armarna och livet känns kasst och ångesten är skitsvår varje vaken minut och framtiden känns mörk är det svårt att se hur något skulle kunna ändra sig till det bättre. När man sitter där som djupt deprimerad och med svåra trauman som slitit sönder både kroppen och psyket är det svårt att förstå att det inte alltid behöver vara så, kännas så, att det kan bli bättre.

Jag hade svårt att se ljust på framtiden där och då, när jag mådde så psykiskt dåligt. Men jag gav inte upp. Och just när det skulle kunna bli lite mindre kolsvart tog kroppen (sjukdomarna som redan fanns, men i mildare grad) ut sin rätt efter allt kämpande och ignorerande av dennes signaler att saker inte stod rätt till. Att något var väldigt, väldigt fel. Utredningar började och jag fick fler och fler sjukdomar konstaterade och diagnoser satta. Och vad jag inte visste då var att jag senare, när jag blev bra mycket sjukare i kroppen än jag var då, skulle få kontakt med döden på ett helt nytt sätt. Mycket närmare och mycket allvarligt.

Det finns ingenting som säger att depressioner och ångest är kroniska, att de aldrig går över eller att det aldrig kan bli bättre. För JO, det kan det. Som tonåring måste man ge det lite tid och hoppas att vuxenvärlden är lite snällare och lite enklare att leva i än tonåren. Och så var det för mig. Jag levde på hoppet och väntade, begick inte självmord i tonåren trots att tankarna, önskan och viljan verkligen fanns. Insikten och vetskapen om att depression och ångest inte är kroniska gjorde att jag stod ut.

Men nu då?! Nu är allt annorlunda. Jag kan inte bara sitta och vänta på att bli vuxen, för det är jag. Och depressionen och ångesten är inte längre ett lika stort problem, knappt ett problem alls. Nu är det istället vetskapen om att det som gör att jag spenderar all tid i sängen, det som gör att jag inte kan vara en "normal" 22-åring med jobb/plugg, pojkvän, egen lägenhet, frihet, självständighet och drömmar är just KRONISKT. Att mina sjukdomar, så gott som varenda en av dem inte går att behandla eller bota. Då funkar det inte längre att bara vänta på bättre tider.

Många med kroniska sjukdomar, några med samma som jag, har blivit bättre. Mycket bättre, till och med, de har fått sina liv tillbaka, de har börjat leva sina liv igen. Det borde ge mig hopp, men det gör inte det, knappt något alls. Dels för att jag är så mycket yngre än de andra som blivit bättre. Och jag har många fler sjukdomar än de har och jag är mycket sjukare än de någonsin varit, även när de var som sämst.

Därför är döden närvarande och konstant och skrämmande på ett helt nytt och helt annat sätt nu för tiden. Jag börjar förlora hoppet om att någon dag bli bättre. Inte en människa i världen har lösningen på mina gåtor. Inte en forskare/läkare i hela världen har behandling/botemedel för mina sjukdomar. Den vetskapen är tuff att ha. Och den vetskapen ändrar mitt förhållande till döden och håller den psykiska ohälsan på avstånd. För jag bara måste må psykiskt okej för att orka överleva att vara så här svårt och dödligt fysiskt sjuk.

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Bella
skriven :

Det borde ge dig hopp Hanna, jag vet att det är svårt men våga tro och hoppas! Du är ung, men kanske är det en _fördel_ sett till att allt ska kunna vända? Det tror jag faktiskt. Kram på dig!

Svar: Visst borde det ge mig hopp och på något undermedvetet sätt kanske det också gör det. Jag hoppas det! Att jag är så ung tror jag har både sina för- och nackdelar.
Kram
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Ingen människa skulle behövt gå igenom allt svårt som drabbat dig, dessutom ingen så ung person😥 Du är stark som kommit ur det riktigt dåliga psykiska måendet. Jag vill bara önska och hoppas att det trots allt fram över ska bli några framgångar i forskningen för någon el några av dina sjukdomar (vet att det går långsamt) och att du på lite sikt ska få ett drägligare liv med lite mer livskvalité. Du om någon är värd att få må lite bättre. Många varma kramar fina Hanna <333

Svar: Under mina 22 år har jag gått igenom, tvingats gå igenom, mer än många gör under en hel livstid. Mycket mer smärta, trauman och personliga kriser och uppförsbackar. Tack. Jag känner mig inte direkt så stark, men visst är den ändå en bedrift att gå i tuff terapi och arbeta med sig själv och aktivt klättra uppåt. Det kan ingen säga annat.
Och det är jag stolt att jag gjort.
Det hoppas jag med! Mer än något annat!
Tack <3 Det är du också <3
Många varma och stora kramar fina Katarina <333
Hanna Andersson

3 N
skriven :

Det är rätt märkligt på ett sätt... det där med att en kan vara så mycket sjukare men ändå må så mycket bättre psykiskt. Jag var också deprimerad och hade liknande tankar på döden. Nu mår jag så myket bättre psykiskt oh är fri från depressionen, men korppen den är mycket sjukare. Bra iaf att nån av våra sjukdomar är behandligsbara. Depression tex.

Svar: Ja visst är det märkligt! Och samtidigt helt förståeligt. Jag skulle ALDRIG klara av att överleva detta helvete som de fysiska sjukdomarna ger mig om jag samtidigt var djupt deprimerad och fortfarande hade svår PTSD och svår ångest mm. Det går helt enkelt inte att klara båda två. Därför har jag klättrar uppåt i det psykiska måendet, både för att jag varit tvungen, men också för att min nya livssituation gett mig nya synsätt och nya förutsättningar.
Precis, skönt att något går åt rätt håll och att något är behandlingsbart och icke kroniskt!
Hanna Andersson

4 Tina
skriven :

Jag förstår inte hur du orkar leva, eller överleva som du säger. Du är stark som få. Jag skulle aldrig orka.

Svar: Ibland förstår inte jag heller det. Men jag kämpar vidare för min familj och tar en dag i taget. Om jag är så stark vet jag inte, det känns inte alltid så, men tack <3
Hanna Andersson

5 Heléna
skriven :

Massor av stora styrkekramar till dig världens finaste Hanna <333

Svar: Massor med kramar <333
Hanna Andersson

6 me alltidvila
skriven :

Du har varit med om så mycket och jag tycker du är en fantastisk person! Du ger så mycket och skriver så bra! Jag har tappat hoppet men tänker inte ge upp, ibland får jag lite hopp men det brukar snabbt gå över. En dag i taget, ibland minuter i taget... Många kramar fina vän <333

Svar: Tack så mycket, S, det var gulligt sagt av dig <3 Vad glad jag blir av det detta fina du skriver, tack snälla du <3 Jag har också tappat hoppet, så gott som helst, men det är inte samma sak som att ge upp. Precis, en dag i taget, en minut i taget. Och vi har varandra <3
Många kramar fina vän <333
Hanna Andersson

7 Anonym
skriven :

💖

Svar: ❤️
Hanna Andersson