Jag är ensam en hel del. Inte överdrivet mycket och framförallt inte för många timmar i sträck vilket är skönt (och nödvändigt) då jag inte kan ta ut Trisse så han får kissa plus att jag behöver hjälp med så gott som allt. Men att vara ensam handlar inte bara om att vara ensam rent fysiskt, vara ensam hemma eller antal timmar man är ensam. Ensamhet kan också vara en känsla, något man känner att man är. Man kan faktiskt känna sig ensam även om man befinner sig i ett rum fullt av människor. Det är den värsta typen av ensamhet, enligt mig.
Egentligen tycker jag om att vara ensam. Både ensam hemma men också ensam i sovrummet när de andra är hemma. Jag är ju dessutom väldigt sällan HELT ensam då jag har min lille Trisse som ständigt är med mig (gärna på mig). Men ensamhet är inget jag tycker är jobbigt, inte ensamheten i sig. Jag har aldrig haft svårt för att vaga ensam hemma och har alltid kunnat underhålla mig själv och hitta på saker på egen hand. Och det just där vi kommer till problemet. Att jag inte kan det längre. Underhålla och hitta på saker i min ensamhet. Ja, förutom att skriva ett och annat blogginlägg då. Men det gör jag allt som oftast på natten då det är tyst och mörkt.
Vad som också är själva kärnan till problemet är att jag nu för tiden inte alls har samma förutsättningar att kunna VÄLJA om jag vill vara ensam eller inte. Det kunde jag förr och det är stor skillnad på självvald och icke självvald ensamhet. Nu för tiden, sedan några år tillbaka, är jag ensam för att jag inte kan vara med på aktiviteter, följa med på middag, delta i filmkvällar osv osv. Jag är ensam för att sjukdomarna bestämmer att jag ska vara det. För att jag är för sjuk för att kunna vara med. Inte för att jag vill. Och dessutom för sjuk för att kunna underhålla/sysselsätta mig med något när jag väl är ensam. Vilket är mycket.
Med den här lille killen ständigt vid min sida är jag aldrig helt ensam. Det är jag så glad och tacksam för. Och detsamma gäller ju för Trisse. Utan mig hade han varit ensam mycket mer. Det mår inte hundar bra av då de är flockdjur som vill ha och kräver sällskap. Trisse inte minst då han är mycket kelig och kontaktsökande och dessutom van vid att jag så gott som alltid finns vid hans sida och ger honom gränslöst med närhet, mys, klappar och pussar. Och något annat viktigt, sällskap, såklart! Massor med sällskap. Ingen onödig icke självvald ensamhet för Trisse inte. Så borde det vara för ALLA hundar. Den saken är klar! 🐶❤️
Jag tror ni förstår den stora skillnaden mellan vald ensamhet och icke vald ensamhet. Samt mina tankar och känslig kring ensamhet rent allmänt. Jag hoppas det i alla fall, det är inte alldeles enkelt att förklara hur jag menar och tänker alla gånger. Framförallt inte i skrift! Men jag gör så gott jag kan och tror och hoppas att ni förstår vad det är jag vill få fram. Ni som är sjuka förstår nog lite mer än ni som är friska. Just för att det är så svårt- omöjligt- att föreställa sig hur det är att vara svårt kroniskt sjuk och hur det påverkar allt.
Kloka funderingar om detta med ensamhet. Det är verkligen skillnad på självvald ensamhet som på den tiden man var frisk kunde vara otroligt skönt mellan varven jmf med den man som sjuk tvingas till. Jag känner också liksom du att man kan ha en ensamhet inom sig fast man är bland människor, det finns liksom en stor sorg och tomhet inuti att leva med sjukdom och att alltid känna sig otillräcklig... Tänk om vi kunde kasta våra sjukdomar över axeln ibland och bara få känna oss som "vanliga friska", om så bara för några timmar. Vi får försöka ha drömmar och förhoppningar om att vi ska få uppleva och bli mycket förbättrade i första hand vilket skulle innebära livskvalité. Många varma kramar till dig fina Hanna och till goa Trisse <333