Jag har blivit sämre bara över sommaren. Det är en tuff vetskap att ställas inför och ta in. Egentligen är det ingen överraskning, jag blir långsamt sämre och sämre hela tiden och har blivit under många år. Sedan jag var barn. Men det gör det inte lättare, mindre hemskt. Jag får en sån förtvivlan och panikkänsla och vill bara uppfinna en paus-knapp att trycka på. Stop i backarna lite nu! Jag vill inte bli sämre hela tiden. Försämras, förlora mer och mer. Om jag inte blir bättre, kan jag inte åtminstone få stanna på den nivå jag befinner mig på nu då?! Måste jag bli ännu sjukare och tvingas anpassa mig efter nya levnadsvillkor. Få en ny "normal-nivå. Ett nytt "normaltillstånd. Det vill jag verkligen inte alls. Der får räcka med försämringar nu. Snälla...
En hemsk vetskap...
För varje funktion och förmåga jag förlorar, desto mer saknar jag det jag en gång hade, det jag en gång var. För varje permanent försämring och ny normal-nivå (mycket, mycket dåliga) jag kommer till desto mer saknar jag mig själv...
Kram! <3