hannaslillaliv.blogg.se

Imorse duschade jag och tvättade håret, jag orkade inte göra det överhuvudtaget egentligen med tanke på att jag är extra kraschad efter flytten igår. Men när jag vaknade upp för tusende gången i en pool av mitt eget svätt och världens mest vidriga feberfrossa kände jag att det inte fanns något annat alternativ. Jag var så illa tvungen att ta mig in i duschen, både för att tvätta bort allt svett, för att försöka jaga bort lite av frossan och för att tvätta håret (något som inte var gjort på drygt tre veckor). Lina hjälpte mig att tvätta håret och sedan när vi var klara med själva duschen ledde hon en skakande, extremt utmattad och gråtande syster till sängen. Där bäddade hon ner mig samt blåste mitt hår med hårtorket för att mota bort frossan mitt blöta, kalla hår ger mig efter duschen.

 

Jag låg där under täcket och grät som ett litet barn. Värken och smärtan var helt outhärdlig, helt fruktansvärd och feberfrossan, illamåendet, yrseln, utmattningen, ALLT, så extremt starkt. Det är ett plågeri utan dess like att ha det så här. Jag förstår inte ens hur det är möjligt att ha så fysiskt ont utan att dö på fläcken. Och hur är det möjligt att varje dag och natt ha sån vidrig feberfrossa, hela tiden, utan uppehåll. Det är hemskt. Jag var riktigt uppgiven imorse och så totalt slut och utmattad att jag inte kunde äta frukost. Energin var slut sedan länge efter duschen.

 

Nu är håret visserligen rent och väldoftande, till och med borstat, men själva duschen av kroppen känns tämligen ogjord med tanke på hur svettig jag är och var igen, redan efter några minuter. Jag vet inte heller om det är värt det, att bli ren och dofta gott, när priset jag måste betala är så vansinnigt högt. Jag tror inte det. Nej, jag tycker inte det. Detta lidande jag upplever nu för tiden, varje dag, dygnet runt, är det värsta lidande jag behövt stå ut med. Och jag har varit med om extremt mycket hemskheter, trauman och känt och upplevt mer smärta under mina 22 år än de flesta andra gör under sin hela livstid...