hannaslillaliv.blogg.se

Det går omöjligtvis att föreställa sig hur det är att vara så svag, totalt kraftlös och tung i kroppen att det inte går att röra en muskel. Att hjärnan ger musklerna order om att de ska röra sig, men de lyder inte. De försöker, men inget händer, det går inte. Det går inte att föreställa sig hur liten och hjälplös, uppgiven och förtvivlande det är att ha det så. Jämt.

Det går inte att förstå hur man kan ligga kissnödig i sängen i många, många timmar med en blåsa så full av den vill spricka utan möjlighet att gå upp. För trots att toaletten bara ligger några meter bort så bär inte de skakande benen.

Det går omöjligtvis att föreställa sig hur det är att vara så törstig att man skulle kunna dricka flera glas vatten på en gång, sluka ett efter ett. Att ha haft denna törst i många, många timmar och ha ett glas vatten på några decimeters avstånd, utan att ha möjlighet att sätta sig upp, föra glaset till läpparna och släcka törsten på grund av den svåra yrseln, totala kraftlösheten och armar som skakar och inte lyder.

Det går inte att förstå hur mycket energi som krävs att föra gaffeln med mat till munnen, hur otroligt ansträngande det är att tugga och hur svårt det är att svälja och få ner maten förbi svaljet. Hur mycket kraft det tar att få i sig en liten portion mat och hur febern, frossan, mjölksyran, yrseln, illamåendet och utmattningen bara väller över en. För att man ätit lite mat, suttit upp i några minuter.

Det går omöjligtvis att föreställa sig hur ont man kan ha i hela kroppen, i lederna, musklerna, huden, ögonen, hårbotten, magen, överallt. Hur omänskligt, fruktansvärt ont allt kan göra, hela tiden. Ingen paus, ingen tid för återhämtning. Bara horribel, molande, brännande värk och ilande, pulserande, stickande smärta hela tiden. Dygnet runt. Året om. År efter år.

Det går inte att förstå hur hemskt överkänslig en hjärna kan vara. Hur starkt den reagerar på alla intryck, minsta lilla ljud, ljus, rörelse. Hur elektriska stötar går genom hjärnan varje gång ett intryck når fram, hur plågsamt det är, hur extremt ont det gör och hur hemskt det är. Ett lidande utan dess like.

Det går omöjligtvis att föreställa sig att det kan vara tungt att andas. Att varje andetag är tungt och svårt att ta, att bröstet känns tungt, som att någon sitter på en och håller runt halsen och kramar åt. Att hjärtat rusar och slår dubbelslag och att pulsen är skyhög och slår hårt i hela huvudet. Så hårt att det känns som att huvudet ska sprängas och ögon ska ploppa ut.

Det går inte att förstå hur det känns att alltid ha hög feber. Hur det känns att alltid vara varm, stekhet och samtidigt frysa så hela kroppen skakar. Att alltid vara täckt av ett lager svett och känna hur svetten rinner över hela kroppen. Och samtidigt att huden är iskall, blå- och gulaktig och full av knottror, gåshud.

Det går omöjligtvis att föreställa sig hur det är att alltid se dubbelt. Att se två av allt, två mobilskärmar bredvid varandra och två ansikten bredvid varandra istället för ett. Att alltid behöva blinka en millisekund längre med ena ögat för att se vilken av de två kopiorna som är den riktiga och att ständigt behöva tänka bort den ena av två saker i synfältet för att få en korrekt bild av det som syns framför en.

Det går inte att förstå. Det går omöjligtvis att föreställa sig. Så försök inte ens förstå hur jag har det. Försök inte ens föreställa dig vad jag går igenom varje vaken minut. Försök inte... För det går inte...