Det är två saker som två viktiga personer i mitt liv sagt till mig nyss som verkligen fastnat. Dessa två meningar flyter runt i mitt undermedvetna hela tiden och ploppar då och då, flera gånger om dagen, upp i det medvetna och gör att jag måste ägna några minuter åt varje mening och bara ta in vad den betyder. Vad den egentligen innebär, för den som sa den och för mig som var mottagare. Dessa två meningar som fastat så med mig kommer som sagt från två personer som betyder mycket för mig, men väldigt olika mycket och på väldigt olika sätt. Den ena är min vårdcentralsläkare som jag känt och träffat regelbundet i ungefär fyra år och den andra är min älskade, älskade pappa som jag älskar överallt annat och som betyder oerhört, otroligt mycket för mig.
Här kommer mening ett. Den andra publiceras senare idag, vid två-tiden, så kika in då igen och se vilken den andra betydelsefulla meningen är!
Den ena meingen som fastat hårt i mitt huvud, som vägrar lämna mig är något min vårdcentralläkare sa till mig förra gången mamma och jag var och träffade henne. Hon sa:
- Hanna, vi är vid vägens ände nu. Bokstavligen. Det finns ingenting mer jag kan göra för dig nu. Inga fler undersökningar, inga fler utredningar att skicka dig på, inga fler läkarkollegor att konsultera. Vi har kommit till vägens ände nu och det enda jag kan säga är att ingen 22-åring skulle vilja leva så som du tvingas leva.
Denna mening berörde mig väldigt mycket. Den är så uppriktig, så ärlig, så sann. Jag har känt det så länge, det finns inget mer att göra, ingen mer undersökning eller utredning att göra, jag har testat allt, det är över nu. Men jag har aldrig hört min läkare säga det. Hon sa visserligen inte att det är över. Men hon sa att det inte finns något mer hon kan göra för mig. Vi är där vi är. Det är som det är. Jag är som jag är. Min läkare har alltid haft en plan, en idé om hur vi ska fortsätta, hon har alltid läst på fakta, tagit reda på information, kontaktat läkarkollegor, läst i sin Läkartidning och gett mamma och mig exemplar att ta hem och läsa och ta del av. Vi har alltid "arbetat" utifrån en kortsiktig- och en långsiktig plan. Nu ser allt annorlunda ut. Vi är vid vägens ände. JAG är vid vägens ände. Det skrämmer mig. Och inte ens min superkompetenta och duktiga, skickliga läkare vet varken ut eller in. Det skrämmer mig lika mycket.
Ge inte upp! Under kan ske💖