hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Som en elefant i en porslinsfabrik!

Som jag skrev i förrgår så klampar Lina högt när hon går. Jag vet inte varför och det är plågsamt för min stackars hjärna, men så är det i alla fall. Något hon däremot gör, för att hon bryr sig om mig och inte vill att jag lider mer än "nödvändigt", är att hon tänker på att fixa mat till mig så tyst som möjligt och till exempel inte ha lampor tända i det rum jag befinner mig i och prata med någorlunda tyst röst när jag är med osv osv.

Det gäller mamma och pappa också. De gör det de kan för att inte min överkänsliga hjärna ska må ännu sämre än den redan gör. Varje ljud är riktigt plågsamt för mig. Ju högre desto värre. Och överraskande ljud, ljud jag inte är beredd på, är värst.

När Lina anstränger sig för att inte låta så mycket, göra något i köket så tyst hon kan till exempel, är ofta just då hon låter som mest. När hon verkligen anstränger sig och tänker sig för. Just för stunden (och ett tag efteråt) är det verkligen inte roligt då det känns som att hela min hjärna får elchocker och ska dö men det är ändå något vi kan skratta åt. Hon blir lite som en elefant i en porslinsfabrik. När hon försöker vara så tyst hon kan slutar det med att hon låter som mest och tappar ett glas, slår i tån, startar tv:n på högsta volym bär jag är bredvid osv.

Men det är sånt som händer. Det viktigaste är att hon försöker och det gör hon verkligen. Sen att hennes försök att vara hänsynsfull och snäll mot mig slutar med att min hjärna får lida supermycket ändå må va hänt. Det är väl ändå så att det är tanken som räknas?!

Lina (och Trisse i bakgrunden) sommaren 2016. Jag älskar denna bilden på Lina. Hon ser så glad och lycklig ut. Och det är det som betyder allra mest för mig, att hon mår bra. Visst är hon inte alltid den smidigaste eller den mest tystlåtna. Men hon är utan tvekan den jag älskar mest, den som betyder mest för mig och den i vars sällskap jag trivs allra bäst. Hon är mitt allt och mina 50 %. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Bella
skriven :

Haha åh kan faktiskt känna igen mig i Linas situation, när man väl försöker så blir det svårt!

Svar: Haha jo! Jag har en viss förståelse jag med, men inte just där och då när hon låter extremt mycket och min hjärna bara vill dö! ;)
Hanna Andersson