Som jag skrev i förrgår så klampar Lina högt när hon går. Jag vet inte varför och det är plågsamt för min stackars hjärna, men så är det i alla fall. Något hon däremot gör, för att hon bryr sig om mig och inte vill att jag lider mer än "nödvändigt", är att hon tänker på att fixa mat till mig så tyst som möjligt och till exempel inte ha lampor tända i det rum jag befinner mig i och prata med någorlunda tyst röst när jag är med osv osv.
Det gäller mamma och pappa också. De gör det de kan för att inte min överkänsliga hjärna ska må ännu sämre än den redan gör. Varje ljud är riktigt plågsamt för mig. Ju högre desto värre. Och överraskande ljud, ljud jag inte är beredd på, är värst.
När Lina anstränger sig för att inte låta så mycket, göra något i köket så tyst hon kan till exempel, är ofta just då hon låter som mest. När hon verkligen anstränger sig och tänker sig för. Just för stunden (och ett tag efteråt) är det verkligen inte roligt då det känns som att hela min hjärna får elchocker och ska dö men det är ändå något vi kan skratta åt. Hon blir lite som en elefant i en porslinsfabrik. När hon försöker vara så tyst hon kan slutar det med att hon låter som mest och tappar ett glas, slår i tån, startar tv:n på högsta volym bär jag är bredvid osv.
Men det är sånt som händer. Det viktigaste är att hon försöker och det gör hon verkligen. Sen att hennes försök att vara hänsynsfull och snäll mot mig slutar med att min hjärna får lida supermycket ändå må va hänt. Det är väl ändå så att det är tanken som räknas?!
Haha åh kan faktiskt känna igen mig i Linas situation, när man väl försöker så blir det svårt!