hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Mycket ensamhet för Trisse och mig! 🐶❤️

I eftermiddag och kväll är Trisse och jag ensamma ännu längre än vi brukar. Mamma är på after work, som hon aldrig är, så jag är glad att hon unnar sig detta. Lina arbetar kväll och pappa är på utbildning och kommer hem imorgon. Så Trisse och jag får helt enkelt klara oss. Lina var ute på promenad med Trisse innan hon gick till jobbet. Dessvärre behöver han troligtvis ut och kissa igen. Så antingen får jag ringa våra grannar och be dem ta ut honom. Eller, om det är möjligt, får jag ta mig till ytterdörren och släppa ut honom och stå och titta på honom medan han går ut på gräsmattan och lyfter på benet (kissar). Det blir alltså ingen promenad i så fall. Men det får han när mamma kommer hem ikväll.

Mat har Lina fixat och ställt fram till mig så jag kan äta lite i sängen. Och vatten och mediciner, telefon och spyhink har jag här bredvid mig i sängen. Jag tycker inte riktigt om att vara ensam så här många timmar. Framförallt inte när Trisse är med mig eftersom jag får dåligt samvete att han inte får komma ut på promenad då. Men samtidigt ger Trisse mig sitt underbara sällskap, närhet och värme och det vill jag helst inte vara utan. På något vis ska vi klara även denna eftermiddag och kväll. Det ordnar sig på något vis. Trisse och jag är ett bra team som verkar klara det mesta. Tillsammans är vi starka. Tillsammans är vi mycket mindre ensamma. 

Så här gosigt ligger han just nu, lille herr Trisse. Han har lagt sig till rätta mitt emellan mina ben och ligger och tittar på mig när jag tar kort på honom. Han undrar nog vad jag sysslar med och tycker troligtvis att jag ska ta bort telefonen och klia honom bakom örat. Min älskade lille pohk. Vad skulle jag göra utan dig?! 🐶❤️

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Nilla
skriven :

Trisse klarar sig säkert alldeles utmärkt även om du bara släpper ut honom i trädgården en stund. Han får ju sina promenader annars ju. Kram

Svar: Jo så är det såklart. Det är bara mitt ständigt dåliga samvete som gör sig påmint nu igen! :( Kram
Hanna Andersson