Det måste vara svårt för någon som är ute i friska luften varje dag att förstå hur det är att inte vara det. Att inte ha någon som helst möjlighet att ta sig utanför hemmets fyra väggar, trots tillgång till både hjälp i form av en anhörig och rullstol. Jag har inte varit utanför dörren på två och en halv vecka och senast jag var ute var det endast några få minuter. Eller sekunder, mellan ytterdörr och bil. Det är allt. Jag är inte ute någonting på någon altan, inget i trädgården, jag går inte de få meterna till brevlådan. Ingenting. Totalt instängd. Som ett djur i en bur.
Nu för tiden tar jag mig inte längre utanför dörren för att det är härligt med frisk luft och skönt att vara ute (vilket det är, i allra högsta grad) utan för att jag måste. Till och från vårdbesök. När jag inte har något annat alternativ. Att ta mig ut gör mig sämre då det tar så mycket energi och är en sån enorm påfrestning. Inte trodde jag för x antal år sedan att något så enkelt och självklart som att gå ut i friska luften, komma utanför hemmets fyra väggar skulle vara både något väldigt sällsynt, mycket svårt och en orsak till försämring. Men. Tiderna förändras. Tyvärr.
❤❤❤