hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Försöker behålla positiviteten i vardagen!

Trots att min vardag och mitt liv ser ut som den gör och trots att allt är en enda plågande och massa kämpande och uppförsbackar försöker jag behålla så mycket positivitet jag bara kan. Jag försöker se någon ljust och bra med varje dag. Det är riktigt svårt och ofta går det inte alls, men jag försöker. Jag försöker också se så positivt jag bara kan på mig själv. Det är lika svårt det, om inte ännu svårare, men jag försöker. Jag måste det.

Ni trogna läsare har kanske märkt att jag de senaste månaderna skriver ett mer "allvarligt", längre och "tyngre", i brist på bättre beskrivande ord, inlägg på morgonen och ett gladare mer allmänt inlägg på eftermiddagen. Ofta har eftermiddags-inläggen någonting att göra med hundarna, min älskade små hjärtan. Orsaken till detta är enkel, det handlar om positiviteten. Att jag vill försöka få in lite glädjeämnen i min blogg och belysa och uppmärksamma det som är bra och glatt i min vardag och i mitt liv. Därför blir det allt som oftast bilder på blommor eller hundarna på eftermiddagen.

Det är, som sagt, verkligen inte enkelt att behålla glädjen eller ens att skratta i min situation. Men jag gör vad jag kan för att glädjen ska få ha en plats, hur liten den platsen än må vara, i min vardag. Hundarna är den största källan till glädje jag har och jag är evigt tacksam att jag har dem i mitt liv. Även om jag mestadels skriver om mitt liv som svårt kroniskt sjuk och om sjukdomarna för att sprida information och uppmärksamhet kring sjukdomarna (främst ME) känns det också viktigt och meningsfullt för mig att dela med mig av glädjen jag upplever. Jag vet att jag har många läsare som liksom jag är sjuk och vi behöver alla uppleva glädje och jag hoppas att de bilder på natur, blommor och hundarna jag delar med mig av är till glädje för fler än mig själv.

Det är alltså därför jag oftast skriver om något roligt/trevligt och delar med mig av bilder på eftermiddagarna. Nu vet ni det också!

Trots att det inte är eftermiddag nu, utan morgon, delar jag med mig av en bild ändå!

Ursäkta en något suddig bild! Denna vackra blomma fick mamma av sina kollegor i en något försenad 50-års present. Hon fick även silverörhängen i form av små hjärtan. De var söta! Jag har inte koll på denna blommas namn men den är härlig. Den piggar upp här hemma! Blommor är som hundar. Ju fler desto bättre!

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: