hannaslillaliv.blogg.se

Detta inlägg skrev och publicerade jag igår för ett år sedan, alltså den 17:de oktober 2016. Jag tycker texten är fin och så känslomässigt stark. Och den är lika aktuell idag som den var för ett år sedan. Ännu mer idag egentligen v eftersom jag är ännu mer beroende av hjälp och stöttning av min familj för att klara vardagen och överleva. Här kommer alltså ett inlägg jag redan publicerat en gång. En favorit i repris helt enkelt!

 

Det går inte en dag, knappt en minut, utan att jag tänker på hur glad och tacksam jag är att få ha en så fin familj. Ni är verkligen fina. Helt fantastiska. Jag överdriver inte när jag säger att det är tack vare er jag orkar fortsätta kämpa och leva. Ni hjälper mig med ALLT. Praktiska saker, och mycket blir det med tanke på att jag inte ens fixar att duscha själv. Ni lagar och serverar min mat, ni tvättar mina kläder, ibland hjälper ni mig till och med att ta på och av mina kläder. Ni håller mig i armen när jag är står och går och ni puttar mig fram i min rullstol så fort jag ska någonstans. Ni tar ledigt från jobbet/använder er lediga tid för att köra mig och följa med mig till diverse vårdbesök och ni hjälper mig att skriva upp frågor och fylla i papper innan besöken. Ni tar hand om mina mediciner, ser till att jag alltid har nytt, kallt vatten bredvid mig och ni frågar alltid om jag vill ha eller behöver hjälp med något.

När vi är bort bjudna på middag ser ni till att jag får sitta på skönaste stolen, i den tystaste endan av bordet. Ni följer med mig till toan och pratar så tyst ni kan för att skona min extremt ljudkänsliga hjärna. Ni accepterar att jag vill ha så lite ljus som möjligt tända omkring mig. Ni går till och med så tyst ni kan för att inte orsaka mig extra smärta och huvudvärk.

Mamma, du hjälper mig att duscha och tvätta håret. Du borstar mitt hår, städar i mitt rum, rensar min garderob och renbäddar min säng. Pappa, du har fixat i ordning ute förrådet så min elrullstol har någonstans att stå. Du har satt in en extra hylla i garderoben så jag kan ha en del kläder där nere och du har hjälp mig av fixa ett nytt "kontor". Allt för att spara min energi. Du skär upp min mat när mina händer inte orkar. Du håller till och med min mugg med varm chockad framför mig så jag kan dricka, trots att jag är för svag för att orka hålla muggen själv.

Lina, min tvilling, fru och bästa vän. Du gör ALLT för mig. Det finns ingenting du inte skulle göra för mig. Det har jag fått bevisat för mig så många gånger! Du är mitt allt och du är den enda person i denna värld som tuggar ett tuggummi och ger till mig när de är mjukt för mina käkar inte klarar att tugga ett hårt tuggummi. Du tvingas kämpa för oss båda två, förverkliga de drömmar jag tvingats ge upp. Du skulle gå genom eld för mig och jag skulle göra det samma. Åtminstone rulla.

Mina sjukdomar har inte bara tagit mycket att mitt liv i från mig. Mina sjukdomar har inte bara påverkat mig, utan såklart hela familjen. Ju sjukare jag blir desto mer drabbas familjen. Ju mer hjälp jag behöver desto mer tvingas min familj anpassa sig efter mig. Ni skulle ge allt de har för att få mig frisk. Ni gör vad de kan för att min vardag ska bli så dräglig och meningsfull som möjligt. Ni ger mig det jag behöver allra mest. En kram, närhet och kärlek. En liten omtänksam gest som gör hela min dag. Små saker som inte ser så mycket ut för världen, men som betyder så oerhört mycket.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna att ha er som min familj. Framförallt vet jag inte hur jag någonsin ska kunna betala tillbaka er för att det ni gjort och gör för mig. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hjälper till här hemma, för att jag inte drar mitt strå till stacken. Mamma brukar skoja och säga att jag får ta hand om henne när hon blir gammal. Och jag önskar så att jag kan det. Att jag någon gång blir frisk, eller åtminstone mindre sjuk, så jag kan börja ge er något tillbaka för allt ni givit mig. Jag finner inga ord för den tacksamhet och kärlek jag känner gentemot och för er. Ni vet att jag skulle vad som helst för er, om jag bara kunde. Jag gör det lilla, lilla jag kan och hoppas av hela mitt hjärta att ni vet hur mycket ni betyder för mig, hur mycket jag uppskattar allt ni gör för mig och hur mycket jag önskar att jag en dag får vara den som tar hand om er.