hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ensam och övergiven fredagskväll...

Idag är mamma ledig så hon och Lina och Trisse har varit ute på äventyr hela förmiddagen. De har varit ute och gått en promenad och storhandlat mat och gjort ärenden. Gissa om jag önksade att jag kunde vart med på promenaden, där jag låg ensam i sängen. Nu är de tillbaka igen och Trisse gör mig sällskap i sängen och värmer mina fötter. Det är väldigt mysigt att ha sällskap av honom i sängen igen. Jag klarar mig inte länge utan honom innan jag börjar sakna ihjäl mig!
 
 
Nu ligger han här bredvid mig, klistrad vid min sida. Han blundar lite halvt med ögonen och myser och andas lugnt och suckar ibland. Så låter han när han njuter och är nöjd med livet. Älskade Trisse! 🐶❤️
 
Lina och mamma är hemma för en stund. Sedan ska de iväg igen. Pappa också så jag blir ensam hela sena eftermiddagen och kvällen. Pappa ska iväg och tävla i Paddletennis, den nuvarande aktivitet han sysslar med. Lina och Trisse ska med och titta. Det är ju såklart inte möjligt för mig att hänga med på och trots att det innebär att jag blir helt ensam så ville jag att Lina och Trisse skulle hänga med. De behöver komma från husets fyra väggar. Mamma överger mig hon med, vilket hon gör helt rätt i. Hon ska in till stan och träffa min moster och äta middag samt gå på Operan. Gissa om jag är avundssjuk! Jag som älskar dans och nästan alla former av föreställningar och uppvisningar. Men istället är jag kvar här i min ensamhet en fredagskväll. Men men. Jag ska nog överleva även detta...    
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Katarina
skriven :

Gosiga bilder på din fina pojke Trisse : ) Förstår att det blir ensamt för dig men hoppas att din kväll ändå blir så bra som möjlig. Gissar att det blir desto mysigare med massor av gos när din Trisse är tillbaka igen ; ) Många kramar fina vän <333

Svar: Han är så söt, min älskling! Jag önskar vi kunde träffas så du kunde få träffa Trisse också! Och Tyra och Tjorven, såklart, jag vill dela med mig av den bästa medicinen som finns, hundmedicinen! <3 Ja, det blir ofta väldigt ensamt. Men jag klarar mig ändå så länge det är väl förberett och det är det oftast. Tack, jag har det okej i min ensamhet. Tystnaden är skön!
Ja, det är det bästa jag vet när Trisse kommer springande till mig och krafsar på min sovrums dörr och vill komma upp i sängen! Lille Trisse saknar nog mig nästan lika mycket som jag saknar honom, tror jag! ;)
Många kramar finaste Katarina <333 Tack för att du finns <3
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Tack fina Hanna för så gulliga ord <3 Åh, vad jag skulle uppskatta att få hundmedicin gm din Trisse och de övriga vovvarna! : ) Vi får leva på hoppet om ngn förbättrande ME-medicin, då kommer jag gärna och träffar din Trisse och inte minst dig ; ) Tack för att jag får ta del av din fina blogg och alla dina fina berättelser <3 Ta hand om dig fina vän, kramar <333

Svar: <3 <3 <3 Jag förstår verkligen det! Tänk om vi bodde lite närmare varandra! Ja, vi får verkligen leva på hoppet. Hoppet är det sista som överger oss.
Tack snälla, rara Katarina för att du vill vara en del av detta och läsa och kommentera. Det är jag så glad för att du vill vara <3 <3 <3
Tack, detsamma <3 Kramar fina du <333
Hanna Andersson