Problemet med att lämna blodprov är inte enbart hela processen att jag måste ta mig ur sängen, ta på mig riktiga kläder, ta mig ur huset, åka bil, åka rullstol och utsättas för ljud, ljus, rörelser och mänsklig kontakt. Hela den processen är riktigt, riktigt energikrävande och anträngnade. Så hemskt krävande att det till och med gör mig sjukare, sämre i flera dagar, veckor i värsta fall. Det är verkligen illa nog, att jag blir sjukare av sjukvården, sjukare av att söka vård. Men vad som också är ett problem med hela blodprovs-situationen är självaste blodprovet. Att rent praktiskt ta blod från min ven i armen till ett plaströr. Det är verkligen inte det lättaste. Det är ofta inte ens möjligt.
Efter år och hundratals, kanske till och med tusentals, stick i armar, ben, hals och typ överallt annat där det finns vener och artärer, mår mina kärl inte bra. Jag har aldrig haft bra kärl, sådana som ligger som maskar synliga under huden. Det fick jag nog aldrig chansen att få. Men de senaste åren har mina kärl varit sämre och mer frånvarande än någonsin. De ligger djupt, är sköra och går lätt sönder, de är ärriga både i huden och i kärlväggarna och de rullar iväg så fort nålen närmar sig. Det krävs ett proffs för att få ut blod, det krävs en mycket skicklig och erfaren person för att sätta PVK på mig. Och att sätta en CVK kräver att jag är sövd. Senaste gången jag fick en CVK tog det drygt en timma, jag var sövd, och minst tio försök. Jag såg totalt misshandlad ut en vecka efter med blåmärken över så gott som hela kroppen. De stack mig precis överallt. Till slut fick de satt en CVK i halsen på mig.
Det är med andra ord ingen barnlek att lämna blod. Både själva resan till och från sjukhuset och vistelsen och själva sticket är en riktig utmaning. En extremt utmattande sådan och ofta en mycket plågsam sådan. Men. Utmattande och plågsam till trots. Vissa blodprover är nödvändiga att ta. Som dessa neurologen ordinerat. Så på ett eller annat sätt, hemma eller på sjukhuset, måste det bli gjort.
Dessa två bilder tog jag på min stackars handled, som misshandlades av en PVK (en "slang" i en ven), när jag låg inne på sjukhus i drygt åtta dygn i juni. Efter galet många stick och infarter i armar, ben och hals skulle man kunna tro att jag vant mig. Men nej, det har jag inte. Istället har jag fått PTSD (sedan många år tillbaka på grund av all misshandel vården utsatt mig för) och mina kärl mår sämre än någonsin. Kära nån. De ska ju helst hålla i ganska många år till. Förhoppningvis... I bästa fall...
Hanna jag måste beundra dig som kämpar på. Du kan inte göra saker just nu som jag tar för givet. Jag har tittat tillbaks lite på din blogg. Jag känner så stark empati för personer som dig. Hoppas du snart kan komma ut i höstvädret