hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En fallolycka gav en blåslagen arm

Igår kväll ramlade jag och slog i armen ganska hårt i soffbordet. Att ha ben som skakar okontrollerat och samtidigt ha dålig banans, fötter och knän som vill gå ur led och vara yr och svimfärdig är ingen bra kombination. Faktum är att det är ett under att jag inte ramlar oftare! Som väl är kunde jag ta mig upp på egen hand och kollapsa i soffan. Armen skulle behövts bli kyld direkt för att motverka svullnad, men det fanns inte en chans att jag kunde fixa det.

Nu är armen lite blåslagen och har ett blåmärke som säkert kommer byta färg ett antal gånger de närmaste dagarna, så som blåmärken gör. Jag har ganska lätt för att få blåmärken, jag har ständigt blåmärken som jag inte ens vet hur jag fått. Men att denna fallolycka gav det blåmärke är inte så konstigt.

Armen gör lite ont. MEN. En liten skada som denna går över på några dagar. Det är mer än man kan säga om något av det andra som jag drabbats av. Därför är jag inte det minsta bekymrad över min lilla arm. Tänk om ändå all smärta gick över och blekna bort efter några dagar. Som ett blåmärke...

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Netti Starby
skriven :

Aj vad ont och du får ta hand om dig! <3 Kramis

Svar: Lite ont gör det allt, men det går bra. Den kroniska smärtan är såklart väldigt, väldigt mycket värre. Detta läker ju på några dagar! Kram
Hanna Andersson

2 Nilla
skriven :

AJ AJ, stackars dig. Hoppas det inte gör allt för ont. Kram

Svar: Det gjorde ont och det gör fortfarande ont. Typ som en lårkaka på armen! Men det är ingen fara. Och detta gör ju över på någon vecka. Tänk om allt ändå gjorde det! Kram
Hanna Andersson

3 lars
skriven :

ta det försiktigt i hemmet. jag är livrädd för att kliva upp på stolar eller dylikt hemma. Som tur är jag ganska lång 1.9 m, så jag slipper oftast några höjdäventyr,

Svar: Ja, det får man verkligen vara! Det förstår jag! Jag klättrar inte heller, det skulle inte sluta väl! Det måste vara väldigt praktiskt att vara så långt! Jag är inte lika lång, 164 cm, så jag når inte så mycket på de övre hyllorna. Då får jag be om hjälp så slipper jag börja klättra och ta onödiga risker! Trevlig lördag önskar jag dig!
Hanna Andersson

4 Bella
skriven :

Förstår dig i att kanske just blåmärket inte är någon större kris, men desto otäckare att ramla sådär! Oavsett om man slår sig lätt eller rejält så är själva olyckan alltid det värsta tycker jag.
Det där om blåmärken kan jag relatera till, jag har på fullaste allvar blåmärken hela tiden och jag vet aldrig vart dom kommer ifrån. Inget slår dock blåmärket jag fick när jag blev påkörd, då kan jag säga att hela mitt ben bytte färg.. och form haha!

Svar: Nej, ett blåmärke är verkligen ingen större fara. Jag har lätt för att få blåmärken så jag har ständigt blåmärken lite här och var. Men visst är det dumt att ramla. Jag är bara glad att jag kunde ta mig upp igen. Det är det som blir problemet för mig då mina ben inte bär och kraften inte finns.
Det förstår jag! Min syster blev påkörd för några år sedan av en bil när hon cyklade. Hon var som ett vandrande blåmärke hela hon efter det. Inte kul :( Men det är tur att både du och Lina klarade er så pass bra som ni gjorde efter krocken. Det kan gå mycket illa när en bil och cykel krockar!
Hanna Andersson