hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Hemsk stress över att ha blivit ett år äldre men samtidigt på samma ställe i livet...

Igår, den 9:de november, fyllde alltså Lina och jag år! Vi blev hela 23 år, vilket känns helt otroligt, på alla möjliga olika vis. Jag kan inte förstå hur fort tiden går, åren bara springer iväg och det stressar mig något enormt. Jag förvånas faktiskt över att jag kunnat bli hela 23 år gammal! Att jag fortfarande lever. Jag har kämpat för mitt liv så många år, varit nära döden så många gånger. Varje dag är en kamp för överlevnad nu för tiden, precis som så många gånger tidigare.
 
Att jag lever för att fira, eller rättare sagt våndas över, min 23-åriga födelsedag är helt otroligt. Och jag vet inte om det är något fantastiskt eller en förbannelse. Nu för tiden, så som mitt liv utvecklats och blivit och så som jag måste kämpa varje ögonblick för att bara stå ut och försöka få luft till mig, känner jag definitivt det andra. Det är en förbannelse. 
 
Samtidigt som tiden går fort känns det också som att den går långsamt. Som att mitt liv står helt still, jag står helt still i mitt liv. Jag kommer ingenstans. Varje dygn utan sömn känns evighets lång. Den enda "utveckling" som pågår i mitt liv just nu och sedan många år tillbaka är att jag blir sjukare och sjukare. Får fler och fler sjukdomar och blir försämrad i de sjukdomar jag redan har. Det känns såklart väldigt hemskt och svårt, det är på något vis traumatiskt att vara blott 23 år fyllda och spendera alla mina dagar i sängen. Det är inte bara så att jag ligger i sängen heller, jag lider något enormt där jag ligger, fängslad och berövad minsta tillstymmelse till frihet och LIV. 
 
Jag känner verkligen en enorm stress över att fylla år och stressen blir värre varje år. Nu är jag en 23-årig sjukpensionär som är singel, hemmaboende och svårt sjuk. Jag är en 23-årig sjukling som är helt beroende av mina föräldrar för att klara vardagen, för att överleva. Det är sorgligt. JAG är sorglig. Jag har varit sjuk hela mitt liv. Jag vet inte vad det innebär att ha en frisk kropp eller hur det känns att vara fri från smärta. Jag har lidit av svår smärta sedan barnsben, varav de senaste tre åren har värken och smärtorna eskalerat och nått omänskligt svåra höjder. Jag lider så fruktansvärt av dessa vidriga smärtor dygnet runt, varje vaken minut, alla dagar om året.
 
Jag förstår faktiskt inte själv hur jag står ut. Hur jag orkar att fortsätta kämpa, fortsätta stå ut med över hundratals svåra symtom varje dag. Det är mer än jag förstår. Men hade någon berättat för mig som barn att det var såhär mitt liv som ung vuxen skulle se ut, att min kropp inte skulle må ett dugg bättre utan väldigt mycket sämre, hade jag gett upp för längesen. Jag hade inte suttit (legat) här idag, gråtandes av smärtor, uppgiven och kämpade för min egen överlevnad. 
 
Mitt liv ser inte överhuvudtaget ut som jag önskade, drömde om och hoppades att det skulle göra vid den här åldern. Jag ville börja en utbildning, kanske på universitet eller högskolan, bli sjuksköterska som min mamma eller dietist, psykolog eller massör. Jag ville arbeta och skaffa en egen lägenhet. Träna, vara så aktiv min kropp tillät, och LEVA. Vara fri. Träffa en kille, ha någon form av tillvaro att trivas med. Sträva efter lycka, göra saker för att få ett bättre liv. Må bra. Det blev inte som jag hade hoppats. Ingenting blev som jag hoppats... 
 
Det gick bara utför och allt blev bara sämre och sämre. Saker och ting har inte slutat försämras än. Och även om mitt liv och min vardag, min situation så som den ser ut nu, är riktigt, riktigt tuff finns det fortfarande utrymme för ytterligare försämring. Jag kan må ännu lite sämre, mitt liv kan skita sig ännu lite mer. Därför känner jag sån oerhörd stress över att fylla år, bli äldre. Bli ett år äldre, men må ännu sämre, stå still på samma plats. Fortfarande lika sjuk, fortfarande lika olycklig, fortfarande lika uppgiven. Bara ett år äldre. Det är en hemsk känsla och det ger mig väldigt mycket ångest.
 
Men jag försöker som alltid ändå att fokusera på de positiva saker som trots allt finns i mitt liv. Min familj, hundarna, skrivandet, mina fina läsare, mina fina vänner, hästarna som finns på avstånd och som jag saknar så mycket! Det finns så mycket att vara tacksam och glad för, och tro mig- det är jag, men det går inte att på något vis förneka eller förminska det tragiska, hemska och tuffa i min extremt svåra och plågsamma situation.
 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Ingalill%20mikael
skriven :

Grattis Hanna och Lina kram ingalill och mikael

Svar: Tack så mycket! Kramar till er båda <3
Hanna Andersson

2 Maggan
skriven :

Jag kan bara skicka massor, massor av varma kramar till dig! <3

Svar: Tack så mycket för det! Massvis med varma kramar tillbaka till dig <3
Hanna Andersson

3 Ylwa Lindström
skriven :

Så tungt. Men på något sätt så gyller du mig med så mycket inspiration och styrka. Kämpa på och hör av dig om det skulle va något 💕

Svar: Väldigt tungt :( Tack! Det är jag så glad om jag kan göra! Tack fina vän, detsamma! Finns alltid att skriva med, både i och utanför gruppen <3
Kram ❤️
Hanna Andersson

4 Netti Starby
skriven :

Du är så otroligt stark trots allt du går igenom! <3 Kramis

Svar: Tack så mycket! Tack för att du skriver det till mig! Behöver höra det ibland för att känna det själv, hur stark jag faktiskt är! <3Kram
Hanna Andersson

5 Ing-Marie%25252525252525252520Nordstr%252525252525252525F6m
skriven :

Kära Hanna, det är fantastiskt att du fyller 23 år. Det visar din inre styrka på att du vill finnas kvar hos din fina familj och inte minst Trisse. Du inser nog inte själv hur stark du är och en kämpe utan dess like. Du är inte sorglig utan en stor glädje för din familj och alla vänner som skriver så fint till dig.
Visst hade man drömmar om hur livet skulle bli. Men sjukdomar fanns inte med där. I stället ligger man i sängen och kan inget annat. Det var inte med i beräkningen. Men livet blir som det blir hur tragiskt det än är.
Fortsätt kämpa på lilla vän. Vet att smärtan är outhärdlig dygnet runt och du är så mycket sämre än jag är.
Vi är många som vill läsa det du skriver. Det ger tröst att du orkar skriva till oss andra att orka fortsätta.
Massor av varma kramar och kärlek till min hjälte. ❤️❤️❤️❤️❤️😘😘😘😘😘

Svar: Kära Ing-Marie <3 Det är fantastiskt på vissa sätt, ja! Jo, så är det verkligen! Nej, jag tror inte heller jag inser hur stark jag är, för själv känner jag mig inte ens stark. Jag känner mig svag. Jag känner mig mest sorglig. Tack, jag hoppas verkligen att jag är det! Trots att jag inte längre är som jag brukade vara.
Nej, några sjukdomar fanns inte med i drömmen. Inte så här i alla fall. Jag är ju född med sjukdomar, så det har jag alltid varit van vid, men inte på det här viset. Så här skulle det verkligen INTE bli! Jo, det blir som det blir. Vissa saker kan man bara inte styra över.
Jag fortsätter kämpa, så gott jag kan. Smärtan är verkligen outhärdlig. Det är hemskt.
Jag är så glad och tacksam att jag har så många, och framförallt så fina, läsare! Tack, det betyder mycket att jag kan ge tröst åt någon! Alla ni fina som skriver och stöttar mig ger mig så mycket tröst och stöd. Det betyder så mycket för mig <3 <3 <3 <3 <3
Massor av varma kramar och kärlek till dig, min fina vän och vackra filmstjärna <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

6 Elisabeth Östlund
skriven :

Fina Hanna 💕
Önskar att jag kunde blåsa nya livsandar till dig, mjukt blåsa bort de onda och ge dig nya - livsandar! Önskar att bot kommer snart, mycket snart! Från en lite äldre dam, ca 40 år äldre än dig... med Love till dig! ❤️

Svar: Fina Elisabeth <3 Tack! Det önskar jag också att du kunde! Eller att någon kunde!
Kramar <3
Hanna Andersson

7 Bella
skriven :

Att du står här är fantastiskt Hanna, fantastiskt! För jag menar tänk, tänk om forskarna står där snart med en medicin som faktiskt hjälper dig eller kanske till och med gör dig frisk? Det är du så värd att uppleva! Kram.

Svar: Jo, på många sätt är det fantastiskt. Men det känns verkligen inte alltid så, långt ifrån. Ja, det vore ju helt otroligt! Och inte särskilt troligt. Visst sker några små framsteg då och då, men de är väldigt små och det sker alldeles för sällan. Tyvärr!
Jag vill verkligen uppleva den dagen ett botemedel kommer! Jag hoppas så att jag får uppleva det! Tack <3 Kram
Hanna Andersson