Igår kväll, medan jag fortfarande låg i mitt mörka rum och försökte återhämta mig något, var de andra iväg på kyrkogården. Jag vet inte om det var Allhelgona igår eller om det var tidigare i veckan, men det var i alla fall väldigt många ute och gick på kyrkogården och mängder av tända ljus. Pappa tände två gravljus i Minneslunden. Ett för farmor och ett för farfar. Så stod de där en stund i tystnad och mindes och tänkte. Bara var en stund innan de gick vidare.
Det finns lite olika delar på kyrkogården, Skogskyrkogården som den heter. En nyare del som är den som är utan tvekan mest upplyst. En minneslund och en äldre del. Den äldre delen av kyrkogården är inte lika upplyst av ljus, framförallt inte vissa delar av den med gravar som är från 1800-talet och kanske ännu äldre.
Det var första året, första Allhelgona, som jag inte var med och tände ljus. Första året jag inte stod/satt i det upplysta mörkret tillsammans med min familj och tog en promenad/åkte över den nya och den gamla delen av kyrkogården samt stannade till vid Minneslunden. Visst fick jag bilder skickade till mig som vanligt och visst var jag med på kyrkogården i tanken. Men det är inte alls samma sak.
Att stå där ute i kylan och mörkret och se hundratals brinnande lågor, tända ljus, och känna samhörigheten med alla människor som tagit sig dit till kyrkogården just den kvällen är speciell. Och den måste upplevas på plats. Kanske kan jag följa med nästa år? Jag hoppas det.