hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det blir bara värre och värre. Nu måste ögonen opereras också...

Det var ingen lätt dag igår. Till att börja med är det världens ansträngning att ta mig till sjukhuset för besöket på Ögonmottagningen och väl där fick jag ett mycket tråkigt besked. Jag måste operera mina ögon. Som jag berättat tidigare lider jag av många olika neurologiska symtom som påverkar ögonen. Jag har till exempel stora problem med ljuskänslighet, dimsyn, synbortfall, flimmer i synfältet och sist men inte minst dubbelseende.
 
Jag har sett dubbelt konstant i över ett års tid. Jag kan få ihop det så det blir en synbild (allså att jag inte ser dubbelt) men det kräver väldigt mycket konsentration och det går bara några ögonblick i taget innan synbilderna faller isär och jag ser dubbelt igen. Jag var hos en Ögonläkare på Mölndals sjukhus för några veckor sedan och han såg tydligt att jag ser dubbelt men han sa då till mig att en operation inte skulle bli aktuellt. Så är det alltså inte längre.
 
Anledningen till att det ändrats är för att dubbelseendet blivit ännu värre sedan jag var på läkarbesöket i Mölndal för ungefär tre veckor sedan. För att hjälpa mina ögon, eller min hjärna rättare sagt, att få ihop ögonens två synbilder till en bild i huvudet fick jag ett hjälpmedel. En plastfilm, ett prisma, som klistrades på mitt ena glasöga, det vänstra då det är mitt vänstra öga som är "svagare". Denna plastfilm har hjälp mig litegrann att se en bild, istället för två. Men det verkar också ha gjort skada. Enligt den person på Ögonmottagningen jag träffade igår har detta hjälpmedel gjort att mina ögon och hjärna nu "slappnar av" vilket leder till att jag ser ännu mer dubbelt (alltså att de två synbilderna är ännu längre ifrån varandra) och att det är nästintill omöjligt att få ihop det till en bild.
 
Det är min svåra hjärntrötthet som orsakar mitt dubbelseende, då jag inte skelar med mina ögon, utan det är hjärnan som inte orkar ta hand om synbilderna och slå ihop dem till en. Min hjärna har nu vant sig vid detta hjälpmedel och då mitt dubbelseende är så kraftigt går det inte att slipa glas i den styrkan som plastfilmen motsvarar. Det betyder att det enbart återstår operation som alternativ för att försöka bli av med dubbelseendet. Det är såklart inte farligt på något vis att se dubbelt, men det är väldigt jobbigt och ställer till det. Dessutom tröttar detta ut min hjärna ännu mer än vad som hade behövts. Det räcker gott och väl att jag har svår hjärntrötthet av ME:n. Jag behöver inte trötta ut min hjärna för att jag ser dubbelt också.
 
Det kändes tufft att få detta besked då jag först fått höra att en operation inte var möjlig. Men det var då det. Nu är läget annorlunda. Ännu sämre. Allt går åt fel håll och det är så skrämmande och frustrerande att jag blir tokig på det här. Fyra diskbråck blir till sju diskbråck med ytterligare ett antal diskbuktingar på bara några månader. Sjukdomarna blir fler och fler, allvarligare och allvarligare. Dubbelseende som kanske går att korregera med en plastfilm blir mycket svårare och måste opereras. Och så fortsätter det. Inget verkar gå min väg. Ungefär 30 operationer på 23 år. Över tio kroniska sjukdomar, varav två av dem riskerar att döda mig. Nej, jag har inte haft så mycket flyt i livet och turen verkar inte ha vänt än.
 
Jag vill verkligen inte opereras igen. Jag har blivit skuren och sydd i så oerhört många gånger redan. Dessutom vill jag inte riskera att bli ännu sämre i ME:n, vilket är stor risk att jag blir då en operation är en extremt stor påfrestning på en redan mycket sjuk och svag kropp. Det var alltså inget roligt besked att få igår. Men jag vill inte heller gå och se dubbelt hela livet, det är inte kul. Och om en operation kan råda bot på dubbelseendet och på köpet ta bort en del av min svåra hjärntrötthet så är det något jag vill testa. Jag vill ge det en chans. Operationen är relativt riskfri. Men jag vet inte så mycket om själva ingreppet än. Mer än att väntetiden är lång, det lär inte bli någon operation förrän tidigast i vår. 
 
Just nu försöker jag hämta mig från gårdagens besök och jag försöker att inte tappa det lilla, sista hoppet jag har. Det är svårt. Uppgivenheten är riktigt, riktigt stor.Jag känner inte att jag orkar ännu en till motgång. En till operation, ett till tråkigt besked. Ytterligare något som är så fel och som strular så med min kropp att det kanske inte alls går att lösa, operationen hjälper inte helt i alla fall. Det var inte vad jag behövde...
 
Tur jag har alla mina små hjärtan här hos mig idag. Bonusvovvarna Tyra och Tjorven och så min lille Trisse. Tyra fattas på bild. 🐶❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Katarina
skriven :

Åh Hanna, blir så ledsen för det du skriver om att dina ögon måste opereras 😢 Ja, det borde ha räckt för länge sedan med allt du tvingats gå igenom : ( Livet är inte rättvist, varför kan inte alla få vara med och dela på det tuffa som en del av oss råkar ut för... Nu fungerar det ju inte så och dessa tankar gör ju oss inte bättre men man måste också få vara både ledsen och frustrerad ibland i samband med bearbetningen av allt jobbigt. Sänder många varma och mjuka styrkekramar till dig fina vän 💙💙💙

Svar: Jag med :( Det känns riktigt, riktigt deppigt. Måste allt skita sig?! Jag har opererats väldigt många gånger, men aldrig ögonen. Förrän nu då. Om jag ens orkar opereras. Det är inte alls säkert. Och orkar jag inte det så får jag helt enkelt acceptera att jag ser dubbelt resten av livet... Ja, du har helt rätt i det du skriver <3
Många kramar, finaste Katarina. Du är en mycket fin vän <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

2 Netti Starby
skriven :

Nej vad tråkigt och hoppas att allt kommer gå bra trots allt! <3 Kramis

Svar: Väldigt tråkigt :( Tack! <3 Kram
Hanna Andersson

3 Nilla
skriven :

Nej men vilket jobbigt besked. Önskar så att det fanns något jag kunde göra för dig. Kram

Svar: Ja, väldigt jobbigt. :( Tack, Nilla. Du är så snäll <3 Kram
Hanna Andersson

4 annicaslivvidhavet.blogg.se
skriven :

Kram ❤️

Svar: Kram 💙
Hanna Andersson

5 Christin
skriven :

😣😣🙁🙁🙁💜💜💜💜💜

Svar: 😩😩😔😔💙💙💙💙💙
Hanna Andersson