hannaslillaliv.blogg.se

Det var ingen lätt dag igår. Till att börja med är det världens ansträngning att ta mig till sjukhuset för besöket på Ögonmottagningen och väl där fick jag ett mycket tråkigt besked. Jag måste operera mina ögon. Som jag berättat tidigare lider jag av många olika neurologiska symtom som påverkar ögonen. Jag har till exempel stora problem med ljuskänslighet, dimsyn, synbortfall, flimmer i synfältet och sist men inte minst dubbelseende.

 

Jag har sett dubbelt konstant i över ett års tid. Jag kan få ihop det så det blir en synbild (allså att jag inte ser dubbelt) men det kräver väldigt mycket konsentration och det går bara några ögonblick i taget innan synbilderna faller isär och jag ser dubbelt igen. Jag var hos en Ögonläkare på Mölndals sjukhus för några veckor sedan och han såg tydligt att jag ser dubbelt men han sa då till mig att en operation inte skulle bli aktuellt. Så är det alltså inte längre.

 

Anledningen till att det ändrats är för att dubbelseendet blivit ännu värre sedan jag var på läkarbesöket i Mölndal för ungefär tre veckor sedan. För att hjälpa mina ögon, eller min hjärna rättare sagt, att få ihop ögonens två synbilder till en bild i huvudet fick jag ett hjälpmedel. En plastfilm, ett prisma, som klistrades på mitt ena glasöga, det vänstra då det är mitt vänstra öga som är "svagare". Denna plastfilm har hjälp mig litegrann att se en bild, istället för två. Men det verkar också ha gjort skada. Enligt den person på Ögonmottagningen jag träffade igår har detta hjälpmedel gjort att mina ögon och hjärna nu "slappnar av" vilket leder till att jag ser ännu mer dubbelt (alltså att de två synbilderna är ännu längre ifrån varandra) och att det är nästintill omöjligt att få ihop det till en bild.

 

Det är min svåra hjärntrötthet som orsakar mitt dubbelseende, då jag inte skelar med mina ögon, utan det är hjärnan som inte orkar ta hand om synbilderna och slå ihop dem till en. Min hjärna har nu vant sig vid detta hjälpmedel och då mitt dubbelseende är så kraftigt går det inte att slipa glas i den styrkan som plastfilmen motsvarar. Det betyder att det enbart återstår operation som alternativ för att försöka bli av med dubbelseendet. Det är såklart inte farligt på något vis att se dubbelt, men det är väldigt jobbigt och ställer till det. Dessutom tröttar detta ut min hjärna ännu mer än vad som hade behövts. Det räcker gott och väl att jag har svår hjärntrötthet av ME:n. Jag behöver inte trötta ut min hjärna för att jag ser dubbelt också.

 

Det kändes tufft att få detta besked då jag först fått höra att en operation inte var möjlig. Men det var då det. Nu är läget annorlunda. Ännu sämre. Allt går åt fel håll och det är så skrämmande och frustrerande att jag blir tokig på det här. Fyra diskbråck blir till sju diskbråck med ytterligare ett antal diskbuktingar på bara några månader. Sjukdomarna blir fler och fler, allvarligare och allvarligare. Dubbelseende som kanske går att korregera med en plastfilm blir mycket svårare och måste opereras. Och så fortsätter det. Inget verkar gå min väg. Ungefär 30 operationer på 23 år. Över tio kroniska sjukdomar, varav två av dem riskerar att döda mig. Nej, jag har inte haft så mycket flyt i livet och turen verkar inte ha vänt än.

 

Jag vill verkligen inte opereras igen. Jag har blivit skuren och sydd i så oerhört många gånger redan. Dessutom vill jag inte riskera att bli ännu sämre i ME:n, vilket är stor risk att jag blir då en operation är en extremt stor påfrestning på en redan mycket sjuk och svag kropp. Det var alltså inget roligt besked att få igår. Men jag vill inte heller gå och se dubbelt hela livet, det är inte kul. Och om en operation kan råda bot på dubbelseendet och på köpet ta bort en del av min svåra hjärntrötthet så är det något jag vill testa. Jag vill ge det en chans. Operationen är relativt riskfri. Men jag vet inte så mycket om själva ingreppet än. Mer än att väntetiden är lång, det lär inte bli någon operation förrän tidigast i vår. 

 

Just nu försöker jag hämta mig från gårdagens besök och jag försöker att inte tappa det lilla, sista hoppet jag har. Det är svårt. Uppgivenheten är riktigt, riktigt stor.Jag känner inte att jag orkar ännu en till motgång. En till operation, ett till tråkigt besked. Ytterligare något som är så fel och som strular så med min kropp att det kanske inte alls går att lösa, operationen hjälper inte helt i alla fall. Det var inte vad jag behövde...