hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Straffet är hårt och oundvikligt 😢

Det var som jag visste, trädgårds turen- även kallad "promenaden" skulle straffa sig rejält. Det krävs inte mycket, nästan ingenting, för att jag ska ta ut mig för mycket och så att säga "krascha". Eftersom det krävs så oerhört lite lever jag som i en krasch hela tiden. Jag hinner inte hämta mig från förra kraschen innan den nya sköljer över mig som en spann iskallt vatten och sköljer bort den lilla glädje, lust och högst tillfälliga miniportion av energi jag hade. Igår blev jag övermodig och dum och var för aktiv. Det var inte mycket jag gjorde, verkligen inte. Ingenting i en frisk persons lyckliga värld. Men i min sjuka, olycka värld var det för mycket och kraschen smög sig på redan igår kväll och har tilltagit rejält under natten.

Febern och feberfrossan är total. Jag har extremt ont i halsen och väldigt svullna lymfkörtlar. Illamåendet och yrseln, magknipen och huvudvärken har varit maximala under min sömnlösa natt. Och så den här förfärliga, hemska, alldeles vedervärdiga värken som gör att jag vill gråta, skrika och bryta ihop. Gå och gräva ner mig eller allra helst dö. På fläcken. Höfterna är helt förstörda efter minipromenaden igår. De gör så löjligt ont att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Lyckligtvis behöver jag inte välja eftersom jag är på tok för utmattad för att göra något av det. Varje steg jag tar gör så ont i mina höfter och svullna knän att jag vill bryta ihop. Fy. Varför måste straffet alltid vara så hårt och så oundvikligt?

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Bella
skriven :

Kram på dig fina du<3

http://nouw.com/bellss

Svar: Kram tillbaka, fina Bella <3
Hanna Andersson

2 Netti Starby
skriven :

Nej fy vad jobbigt att det blev så och många Kramisar från mig! <3

Svar: Superjobbigt, men helt väntat, tyvärr. Kramar <3
Hanna Andersson

3 Days by Johanna
skriven :

Glad att du ändå gör saker fast du vet du kommer kracha, att du lever livet lite så gott det går <3

Svar: Lite saker bara MÅSTE jag göra. Då lever lite små korta stunder. Resten av all tid överlever jag bara. :(
Hanna Andersson