Det var som jag visste, trädgårds turen- även kallad "promenaden" skulle straffa sig rejält. Det krävs inte mycket, nästan ingenting, för att jag ska ta ut mig för mycket och så att säga "krascha". Eftersom det krävs så oerhört lite lever jag som i en krasch hela tiden. Jag hinner inte hämta mig från förra kraschen innan den nya sköljer över mig som en spann iskallt vatten och sköljer bort den lilla glädje, lust och högst tillfälliga miniportion av energi jag hade. Igår blev jag övermodig och dum och var för aktiv. Det var inte mycket jag gjorde, verkligen inte. Ingenting i en frisk persons lyckliga värld. Men i min sjuka, olycka värld var det för mycket och kraschen smög sig på redan igår kväll och har tilltagit rejält under natten.
Febern och feberfrossan är total. Jag har extremt ont i halsen och väldigt svullna lymfkörtlar. Illamåendet och yrseln, magknipen och huvudvärken har varit maximala under min sömnlösa natt. Och så den här förfärliga, hemska, alldeles vedervärdiga värken som gör att jag vill gråta, skrika och bryta ihop. Gå och gräva ner mig eller allra helst dö. På fläcken. Höfterna är helt förstörda efter minipromenaden igår. De gör så löjligt ont att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Lyckligtvis behöver jag inte välja eftersom jag är på tok för utmattad för att göra något av det. Varje steg jag tar gör så ont i mina höfter och svullna knän att jag vill bryta ihop. Fy. Varför måste straffet alltid vara så hårt och så oundvikligt?
Kram på dig fina du<3
http://nouw.com/bellss