Månader av kraftig sömnlöshet börjar verkligen ta ut sin rätt allt mer. Självklart på kroppen, men också på psyket. Jag är inne i en period då jag har svårt att hålla humöret uppe. Jag känner mig sur, har ångest, har kort stubin, är lättirriterad och allmänt sur och ledsen. Inte det minsta roligt. Det är inte jag att vara på dåligt humör. Visst har jag en depression som påverkar mig lite men det är ändå inte alls jag att vara lättirriterad och sur. Även om jag är realtistisk och har en ganska pessimistisk grundsyn försöker jag att alltid lyfta fram det postiva och se det som är bra, framför det som är dålig. Jag försöker att se helheten och fokusera på det positiva och inte hänga upp mig på små obetydliga detaljer och bara se problem. Förutom just nu då. Just nu är en sur period. Tråkigt nog.
Självklart har vi alla perioder då vi är på bättre och sämre humör, perioder då det är lättare och svårare att hålla sig själv peppad och glad. Jag är inte annorlunda på något sätt, jag är bara människa precis som alla andra. Och sover man dåligt påverkas humöret såklart väldigt mycket, inget konstigt med det. Lider man desstom av mycket svår kronsisk värk och smärta är det än svårare att vara på gott humör hela tiden. Det är helt omjligt till och med.
De andra i min familj är inte på bra humör de heller alla gånger, det är de verkligen inte. Det går upp och ner för dem också. Det kan vara stress på jobbet, många möten eller kanske att deras sjuka anhöriga tar upp mycket tid och oro som gör dem på dåligt humör. Ibland känner jag, dumt nog, att jag inte borde ha dagar då jag är på dåligt humör och är lättirriterad och sur eftersom jag inte arbetar. Ligger man i sängen en hel dag borde väl livet vara frid och fröjd och humöret på topp. Men så är det såklart inte, tvärt om! Livet är allt annat än frid och fröjd som fången i sängen. Det säger sig själv. Att spendera tillvaron, livet, i sängen är varken roligt eller inspirerande. Att vara ensam och isolerad, beroende av hjälp för att klara vardagen och överleva är inte direkt något som lyfter humöret. Inget konstigt med det, det bara är så. Så varför tycker jag då att jag ska vara på konstant bra humör när ingen annan är det?!
Herr Trisse är alltid på bra humör. Aldrig sur och alltid lättirriterad eller grinig. Men så sover han som en liten stock väldigt många timmar om dygnet också. Och han har inte ont och han är ute och går och springer och leker varje dag. Inte kan man väl vara på dåligt humör då?! Det hade i alla fall inte jag varit!
Det tar så mycket energi att konstant vara på dåligt humör. Det suger energi genom ett svart hål i magen, känns det som. Det är utmattande att vara på dåligt humör och det är inte roligt! Jag har läst någonstans att det krävs (kommer inte ihåg de exakta siffrorna eller källan) tio aniktsmuskler att le och hela furtio ansiktsmuskler att se sur ut. Siffrorna stämmer som sagt inte exakt, men det säger ändå väldigt mycket! Det är alltså bokstavligen mer utmattande att vara sur än glad, inte bara psykiskt och känslomässigt. Men vad hjälper det när man sover som en kratta varenda natt, vecka efter vecka, månad efter måndad och har omänsligt ont, också det vecka efter vecka, månad efter månad. Jag är ju bara människa. Just nu dessvärre en ganska sur sådan, till min och min "stackars" familjs stora sorg. Hehe.
Det är inte lätt att vara på gott humör eller positiv när kroppen bråkar och sömnen uteblir. Förhoppningsvis känner du dig snart på bättre humör igen. Kram