hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Livet är inte rättvist...

Ibland sköljs jag över av en ledsamhet. En sorg som är så tung och svart att tårna rinner och inte går att få kontroll över. Ledsenheten och sorgen blir så total och inger en sån hopplöshet att jag för stunden vill att allt ska ta slut. Jag vill så förtvivlat att lidandet ska sluta. Omedelbart, för jag klarar inte en minut till. Knappt en sekund till. Jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag vägrar se mig själv som ett offer. Jag vill inte heller att någon annan ska tycka synd om mig eller se mig som svag, trots att det säkerligen finns väldigt många som ser mig som just det. Både som ett offer och som svag. Men ibland, som nu, blir allting för tufft. Jag klarar inte att peppa mig själv. Nej, allt känns bara för hopplöst och värdelöst. Meningslöst. Känslan av att allt är så hemskt orättvist greppar tag i mig och gör mig arg, bitter och ännu mer ledsen. Det var inte så här mitt liv skulle bli.

Jag trodde i min enfald att det fanns någon form av rättvisa här i livet. Att de som haft det svårt som barn skulle få ett enklare vuxenliv. Att de som inte klarade skolan ändå skulle få ett bra jobb. Att de som blev retade för de hade finnar, glasögon och tandställning skulle blomma ut och bli riktiga skönheter. Men jag har fått lära mig att livet inte är rättvist. Att det inte finns någonting som på något vis kan liknas vid rättvisa. Det bara är så.

Jag hade en mycket tuff start i livet. Var svårt sjuk och svävade mellan liv och död både en och två gånger. Jag överlevde på något konstigt vänster men fick men för livet i form av dåliga lungor, ett dåligt immunförsvar och en helt och hållet sargad kropp, som antagligen gav mig alla de sjukdomar jag lever med idag. Jag har tvingats genomgå minst 30 operationer, några så svåra och så smärtsamma att jag velat dö varje vaken millisekund av återhämtningen efteråt. Jag föddes med dubbelsidig läpp-käk-gomspalt och har haft glasögon sedan lågstadiet vilket gjort att jag blivit mobbad och retad så gott som hela skoltiden. Lina har varit min enda RIKTIGA vän och den enda som alltid funnits där.

Redan i låg- och mellanstadiet började kroppen klappa ihop och EDS:en (som jag är född med) gjorde sig mer och mer påmind och jag började få svår värk. I högstadiet och på gymnasiet bröt min mentala ohälsa fram allt mer. År av misshandel och övergrepp från vården, alla hemska trauman jag varit med om, år av mobbing och ett självförtroende och en självkänsla på botten gjorde att jag klappade ihop. Gick ner i en mycket djup depression, ångesten tog överhand och sista året på gymnasiet gick jag in (och vände, "fastade" inte som väl var) i en psykos som jag behandlades för. Både med terapi tre gånger i veckan, en två månader lång sjukskrivning från skolan och antidepressiva, antipsykotiska läkemedel (neuroleptika) och tunga ångestdämpande (bensodiazepiner). Långsamt återhämtade jag mig och efter studenten 2013 var jag lite starkare psykiskt men då var det istället kroppens tur att klappa ihop fullständigt.

Vi hade en liten valp (Trisse som är född i augusti -13) och jag kämpade och kämpade för att hålla huvudet över vattenytan. Men det gick inte. Jag blev drastiskt mycket sämre snabbt och snart hade jag en hel hög diagnoser att lägga till på min redan långa lista över sjukdomar/diagnoser. Resten är som man säger: historia. Jag har fortsatt att bli sämre och sämre till den punkt jag är idag. Jag är sängliggande 24/7, har omänsklig värk/smärta dygnet runt och en hjärna som inte tål nästan några inryck alls. Livet är ett helvete. Jag har ingen frihet, ingen självständighet och inte mycket till hopp eller framtidstro.

För några månader sedan fick jag ytterligare en diagnos ställd. En dödlig sådan som gör att jag och resten av familjen då och då ligger sömnlösa om natten. Kommer jag klara mig levande ur detta? Det får tiden utvisa. Men det är fruktansvärt läskigt. Lina drabbades av hudcancer, den värsta typen (malign melanom) och jag kan inte ta mig till stallet nästan alls längre (inte själv i alla fall och inte alls ofta eller mer än några minuter i taget). I och med det känner jag mig periodvis mycket less. Hundar och hästar är mitt liv, men inte ens det kan jag syssla med. Eller jo, mysa i sängen med vovvarna kan jag fortfarande. Och tur är väl det!

Jag går ständigt på nya utredningar som tar extremt mycket energi av mig. Har jag MS? En tumör på hypofysen? Någon annan neurologisk sjukdom? Något annat kroniskt som inte går att bota? Vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag tycker inte synd om mig själv, möjligtvis korta stunder då och då, men inte egentligen. Det är bara det att livet är så förbannat orättvist och svårt att leva. Det är bara det att livet inte är så lätt att hantera. På 22 år har jag nog forfarande inte lärt mig leva detta svåra liv jag försöker leva, eller kanske främst överleva. Det är bara det...

Mina små hjärtan! Tyra, Trisse och Tjorven, som jag älskar er! Tur att ni finns mitt i allt elände! ❤️🐶❤️🐶❤️🐶

Baltazar, mitt stora hjärta. Som jag älskar och saknar dig och alla fina ridturer vi haft. Någon gång ska vi ut och rida i skog och mark igen. Någon gång ska jag få känna mig fri och levande på din breda, starka rygg igen. Någon gång... ❤️🐴

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 N
skriven :

<3
Om jag kunde skulle jag iaf ta med baltazar in i sovrummet till din säng, så han kan lägga mulen på dig.

Svar: Åh vilken underbar tanke! <3 Finns nog inget i hela världen som ger mig så mycket kärlek och värme som en varm mule! <3 Problemet är bara att vi skulle behöva bredda dörröppningen till mitt sovrum. Det finns inte en chans att Baltazar på 950 kg kommer in här, tyvärr! ;) <3
Hanna Andersson

2 Katarina
skriven :

Ååh, blir så berörd av allt du tvingats gå igenom. Livet är verkligen inte rättvist, tycker precis som du att den som haft en tuff barndom med sjukdomar skulle få ett bättre vuxenliv. Det är orättvist att många människor verkar glida på en räkmacka genom sina liv och få vara friska och kunna göra vad de vill medan andra får kämpa sig igenom allt. Jag har så många gånger tänkt att de som är friska borde uppskatta sina liv mer... I dag skulle jag ge vad som helst för att kunna klara en lång promenad och orka med den och inte bli ännu sjukare efter, en önskedröm! Såå fin bild på dig och hästen
Baltazar : ) Du är en stark och så fin person, önskar så mycket att du ska få bli lite bättre. Hoppas du ska kunna få svar i någon av dina utredningar som också kan leda till någon hjälp och behandling. Stor kram <3

Svar: Nej, livet är inte rättvist. Jag har hela min barndom tänkt att med en sån här barndom måste mitt liv som vuxen bli bättre. Mamma har alltid sagt till Lina och mig att livet inte är rättvist och självklar hade hon ju helt rätt i det. Men jag ville tro och hoppas på ett mycket lättare och bättre liv som vuxen! Jag håller med om att de som är friska borde uppskatta det de har mycket mer. Bara som en sån sak att ta en promenad, gå i affärer och shoppa. Vet friska hur lyckligt lottade de är som kan göra det utan problem? Vi svårt sjuka skulle göra vad som helst för att få göra sånt som de flesta friska tar för givet.

Tack så mycket! Tycker själv om den bilden. Baltazar <3
Tack snälla Katarina för de fina orden! Jag hoppas också det. Och att vi båda två kan bli lite bättre! <3 Stor kram <3
Hanna Andersson

3 Heléna
skriven :

Nej, livet är sannerligen inte rättvist... Ser det dagligen i mitt arbete och även runt omkring mig bland nära och kära :( Vissa människor går genom livet utan att ens ha haft en förkylning och sedan somnar de lugnt in i sin egen säng när de är 104 år och andra får kämpa mot den ena sjukdomen efter den andra från att de är små och fram tills att kroppen inte orkar längre :( Hoppas du kan få lindring med några av dina problem som hela tiden bråkar med din kropp! Många stora kramar världens finaste Hanna <333

Svar: Nej, det är ju inte det :( Ja, du om någon set verkligen olika typer av orättvisor i ditt viktiga (men många gånger tuffa) arbete. Men som du säger, man ser det också runt sig bland nära och kära, släkt och bekanta. Tack snälla Helena <3 Det hoppas verkligen jag med. Lite lindring, lite bättring skulle göra så mycket och så stor skillnad! Det är det jag hoppas på! <3
Många stora kramar världens finaste Helena och stort tack för dina fina kommentarer <333
Hanna Andersson

4 Anonym
skriven :

Livet är verkligen inte rättvist, att en person kan drabbas av så mycket och så tidigt. All kärlek till dig Hanna💗💗💗 Johanna

Svar: Nej, livet är långt från rättvist! Tack snälla du <3 All kärlek tillbaka till dig Johanna ❤️❤️❤️
Hanna Andersson

5 Ida Jansson
skriven :

Det är okej att känna att livet är orättvist. För det är det. Ett lotteri. Vissa saker kan man påverka själv men långt ifrån allt. Du verkar ha det riktigt tufft 😦 Har du nån att prata med om allt? Många kramar Ida

Svar: Jo, visst är det okej att känna orättvisa. Men ibland verkar orättvisa vara förenat med skam, så känner jag i alla fall. Nej, man kan verkligen inte påverka allt även om man kan påverka mycket, inte minst med sin inställning till saker och ting. Det är minst sagt tufft. Jag har min underbara tvilling och mina fina föräldrar och även några få men nära vänner. Samt kontakt med Vuxenpsyk om jag skulle känna det behovet. Så jag är lyckligt lottad som är omgiven av så många fina människor! <3
Många kramar
Hanna Andersson

6 Lina
skriven :

Livet är allt bra orättvist och den där punkten när allt vänder, att vi som haft det svårt får det lättare har ju inte kommit för oss och verkar inte göra det heller.
Jag försöker hålla mig positiv, men inland känns allt bara för hemskt för att vara sant. Hur kunde det bli så här illa? Va ju inte alls vad vi planerat för framtiden.
Men du är stark. Den starkaste jag känner och det tillsammans med hur mkt jag älskar dig gör att jag ändå måste tro att det kommer bli bättre.
Älskar dig mer än ord kan beskriva och du är en sån där människ det inte finns många av.
Ge inte upp!
Din tvillingsyster❤️

Svar: Lini ❤️ Livet är verkligen orättvist och jag håller med om att det inte verkar som att det är på väg att vända. Det var verkligen inte detta vi hade planerat och hoppats, men trots att allt blev så här ofattbart svårt måste vi fortsätta vara positiva och blicka framåt. Vad som än sker har vi alltid varandra och mamma och pappa och hundarna! ❤️ Tack älskling! Du är den starkaste jag känner och precis som du säger MÅSTE vi tro att det kommer bli bättre.
Detsamma! Jag älskar dig så obeskrivligt mycket, du är ju mina 50 %! Du är ganska unik du med! ;)
Det ska jag inte. Det får inte du heller göra! Vi fixar detta! ❤️
/Honey, din tvilling ❤️
Hanna Andersson

7 Kristina
skriven :

Underbara Hanna. Jag vet att jag inte kan trösta dej, men vill ändå skriva någon rad. Jag vill att du skall veta att du Absolut inte är svag. Du är en av de starkaste personer jag känner till.
Jag vet vad du menar med att du vill att allt skall ta slut. Har kännt samma känsla när urinblåsan krampade dygnet runt i nästan ett år.
Jag hoppas att du får uppleva en förbättring i ditt tillstånd, fastän bara en liten, för det gör att man orkar tro ingen, och då känns allt inte så svart.
Hoppas att du orkar med någon liten sak som ger dej kraft.
Kom ihåg att du är värdefull, ingen reseväska, inte ett paket. Du är Hanna, otroligt starka Hanna, som dock har rätten att ibland säcka ihop.
Jag tänker ofta på dej, önskar så att du fick må bättre.
Många kramar från Krstina

Svar: Tack så hemsk mycket snälla, rara Kristina för din underbara kommentar! Dina ord gör mig verkligen varm i hjärtat, så tack för det! <3 Jag känner mig inte alltid stark, långt därifrån, men det gör mig glad att du ser mig på det sättet! Det är tufft att plågas dygnet runt under lång tid. Det är verkligen en påfrestning på psyket.
Tack, jag hoppas så på en liten, liten bättring, det skulle göra så mycket!
Tack så mycket för dina ord, jag blir alldeles rörd till tårar! Tack <3
Många, många kramar fina du <3
Hanna Andersson

8 me alltidvila
skriven :

Nej livet är inte rättvist! Får bara hoppas att alla dina utredningar gör att något kan bli bättre framöver. Om någon är värd det så är det du! Många styrkekramar <333

Svar: Nej, det är ju inte det :( Tack, det hoppas jag med! Att det blir något resultat och kommer något bra ur alla dessa utredningar som tar så mycket av mig. Tack, det var snällt sagt <3
Många kramar <333
Hanna Andersson