hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Känslan av att vara behövd och förmågan att kunna hjälpa till har sjukdomarna tagit ifrån mig, men viljan finns kvar!

I eftermiddag ska Trisse trimmas hos en ny trimmare då hans vanliga tyvärr är sjukskriven. Ny trimmare innebär såklart även en ny plats för själva friseringen. Trisse har tid för trimming klockan tre i en liten förort (tror jag att det räknas som) till Göteborg. Vi bor i Kungälv, för de som inte vet, det ligger ungefär två mil norr om Göteborg. Vi har adressen och det borde inte vara några större problem att hitta, men det är såklart alltid lite klurigt att hitta till ett nytt ställe. Framförallt om man har tidspress och åker själv. Att hålla koll på vägen och trafiken och samtidigt hitta rätt och kolla på GPS:en är verkligen inte det lättaste. Jag med min "ME-hjärna" skulle aldrig klara av det, eller för den delen utsätta mig själv för den typen av stress. Därför blir det som vanligt Lina som kör.
 
Problemet är att hon vill ha med mig som kartläsare och som mentalt stöd. Om jag är någon vidare kartläsare vet jag inte, men mentalt stöd är jag defintivt för min älskade tvilling. Jag vill såklart åka med i bilen och agera kartläsare och stöd. Jag vill finnas till hand, göra detta tillsammans med Lina och dessutom medverka i något för en gång skull. Göra NÅGOT, hjälpa till, vara till någon nytta. Men som alltid är det min förbannade kropp, sjukdomarna, som står ivägen för det jag vill göra. Min starka vilja och envishet räcker långt, men det räcker inte hur långt som helst. Mår jag som jag mår nu på morgonkvisten, sämre än sämst, kan jag inte följa med. Finns ingen chans.
 
Herr Trisse, min lille pojke. Klart han behöver mig, jag är ju hans mamma. Tur jag fortfarande är lite behövd av någon! Idag ska han bli friserad och snygg! Snyggare än han redan är såklart! ;)
 
Trots att jag "bara" kommer sitta i bilen och åka med är det en stor anstränging för mig. Det är jobbigt för hjärnan med alla intryck, jobbigt är en underdrift, tortyr är ett bättre passande ord. Det är hemskt plågsamt för min stackars värkande kropp att sitta i bilsätet mer än typ fem mintuter. Mina diskbråck och överrörliga och instabila nacke ogillar starkt all form av ojämnhet på vägen. Och så är det såklart yrseln, illamåendet och den allmäna svagheten/mattheten i kroppen. Jag blir väldigt lätt extremt yr och illamående, mer än vanligt, när jag åker bil. Min extrema svaghet, orkeslöshet, utmattning och matthet gör att jag måste ligga ner. Men i bilen är det såklart inte möjligt även om jag fäller sätet en liten bit.
 
Så en enkel biltur är med andra ord allt annat än enkel för mig och jag är högst osäker på om jag kommer klara denna utmaning idag. Jag vill verkligen, det är som vanligt INTE viljan det är fel på. Jag vill inget hellre än att åka på utflykt, och kanske även åka vilse, med Lina och Trisse. Men kroppen lär förstöra även detta. Det är så hemskt frustrenade att vilja hjälpa till, att vara behövd, men inte kunna hjälpa. Lina vill verkligen att jag ska följa med, hon vill ha och behöver mitt stöd. Och jag kan med största sannolikhet inte ge henne det. Inte på plats i alla fall. Känslan av maktlöshet är så stor. Jag vill ju bara kunna hjälpa till! Men inte ens det klarar jag.
 
Inte undra på varför så många kroniskt sjuka har en självkänsla på noll och ingenting och ett självförstoende som knappt existerar. För oss människor är det så viktigt att känna oss behövda, att få vara med och hjälpa till. Jag minns knappt senaste gången någon behövde mig, senaste gången jag var till någon hjälp för någon annan. Då menar jag inte hjälp med att till exempel svara på ett sms för mamma (jag är hennes ofta sekreterare här hemma) utan något riktigt, något viktigt. Visst behöver vovvarna mig som sällskap och visst ger jag Lina råd och stöd. Men jag har inte längre en viktig roll, en uppgift att göra eller ett jobb att utföra. Jag är inte längre behövd. Det är ytterligare något mina sjukdomar tagit ifrån mig och det är en sorg i sig som jag bearbetar varje dag.
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Pappa
skriven :

Hanna vi behöver dig precis som du är. Glöm aldrig det.
Önskar givetvis att du en dag blir kvitt alla sjukdomar.
Pappa

Svar: Älskade Pappi! Nu rinner tårarna <3 Tack, det var precis vad jag behövde höra nu. Vad skulle jag göra utan dig, mamma, Lini och vovvarna?! <333
Hanna Andersson

2 Lina
skriven :

Jag kunde inte sagt det bättre själv, utan instämmer helt med pappa. Vi behöver dig precis som du är❤️
Din tvilling

Svar: Tack Lini! Ni är för goa som skriver detta till mig! ❤️❤️❤️
Hanna Andersson

3 Katarina
skriven :

Vilken fin familj du har, så betydelsefullt! Jag förstår ändå precis hur du känner, man vill ju trots sin sjukdom kunna vara till hjälp och stöd ibland. Håller tummarna för att din kropp ska få må lite bättre och att du kan följa med på eft.middagen. Men viktigt att du inte skuldbelägger dig om det inte fungerar. Kram

Svar: Det var väldigt fina kommentarer jag fick från min pappa och syster, väldigt betydelsefullt. Hela familjen är helt fantastisk, så glad att jag har dem! <3
Ja, jag vill vara som jag var förr! En människa som alltid var på gång och gjorde något, redo att hjälpa till och rycka ut när någon behövde något, vad som helst. Inte alls som nu.
Jag kunde inte stå på benen så det var bara att ligga kvar i sängen, tyvärr. Men det var ganska väntat. Tack snälla för de orden, det behöver jag höra! Kram
Hanna Andersson

4 Anonym
skriven :

Klart dom behöver dig! Vilken underbar familj du har 💗💗💗 Kramar till er alla Johanna

Svar: Jo, på vissa sätt är jag fortfarande behövd, men inte alls som förr! Helt underbar <333 Kramar från oss till dig Johanna <3
Hanna Andersson

5 Bella
skriven :

Men du måste komma ihåg att det här är sjukdomens fel, inte ditt! Jag kan lova dig att ingen är arg över att du behöver vila, istället uppskattar dom dig för den du är. Sjukdomar eller ej så finns det en fantastisk person bakom alla diagnoser.

Svar: Jo, så är det såklart och det vet jag. Egentligen! Men det känns som att folk runt mig ser mig som lat och oduglig för att jag inte längre är aktiv som jag en gång var. Jag har svårt att se hur någon skulle uppskatta mig som jag är nu, en grönsak i sängen som knappt orkar äta själv. Men jag är ju ändå JAG, trots alla sjukdomar och skit jag drabbats av.
Tack snälla Bella för din underbara kommentar, det betyder mycket att läsa detta! Så tack för det. Du är lika klok som alltid. Klok som en bok. <3
Hanna Andersson

6 elin
skriven :

Hoppas du får en super bra kväll<3

Svar: Tack så mycket, detsamma önskar jag dig <3
Hanna Andersson

7 Netti Starby
skriven :

Hoppas att ni blir nöjda med hundklipparen och vilka otroligt gulliga kommentarer från din pappa och syster! <3 Kramis

Svar: Det hoppas jag med! Lina och Trisse är iväg nu, de kommer hem snart! Som jag misstänkte orkade jag inte följa med :( Visst var det gulliga kommentarer! Jag smälte totalt! Så mycket kärlek <3 Kram
Hanna Andersson

8 Days by Johanna
skriven :

Jag skall inte skriva att jag förstår din känsla av att inte kunna göra allt det där du vill, men din kropp och sjukdomar hindrar dig från och göra det, men jag kan ändå lite på något sätt ändå förstår hur det känns för dig. När du så gärna vill, men kroppen sätter stopp.

När du beskriver hur det är för dig och åka bil och hur det påverkar det, gör det lite ont i mig, för det gör att du blir ganska begränsad.

Jag hoppas verkligen du blir kvitt dina sjukdomar och att ett botemedel kommer snart.

Och sedan skall du inte glömma att du är värdefull precis som du är.

Svar: Det är nog en känsla många kan sätta sig in i, utan att de för den delen är svårt kroniskt sjuka och hindras att göra det de vill av just den anledningen.
Jag är väldigt begränsad av mina sjukdomar, de begränsar mig i så gott som allting. Åka bil är bara ett litet exempel. Sjukdomarna och de begränsningar de ger mig påverkar ALLT i vardagen och allt i mitt liv. Det är riktigt tufft att inte kunna leva "normalt".

Det hoppas verkligen jag med! Vilken dröm det skulle vara, att få tillbaka mitt liv, min självständighet. Kunna LEVA igen!

Tack så mycket, det var snällt sagt och gulligt att du påminner mig om det! Jag behöver bli påmind om det! <3
Hanna Andersson