Jag ligger hÀr i totalt mörker. Klockan Àr halv tre och jag har inte somnat sedan jag la mig för tre timmar sedan. Jag har gjort mina andnings- och avslappningsövningar. Mindfullness och tagit till de knep jag kan för att varva ner, befria hjÀrnan frÄn stress och falla i sömn. Men ingenting fungerar. DÄ kommer frustrationen smygande sÄ sakta. Jag vill bara sova. Ska det vara sÄ förbannat svÄrt? Jag vill falla i sömn och fly den hÀr helvetes vÀrk jag har. HjÀrtat galopperar i bröstet. Jag har galet hög puls, förstÄr inte varför pulsen Àr sÄ hög nÀr jag ligger helt still och andas lugnt. Kroppen Àr alltid stressad och under stor press. Den Àr alltid redo för flykt eller attack. Trots att den inte orkar nÄgot av det.
Imorgon, eller idag rĂ€ttare sagt, Ă€r det Mors Dag. Lina har köpt paket till mamma frĂ„n oss bĂ„da. Jag orkade sĂ„klart inte vara med pĂ„ stan. Jag orkar ingenting nu för tiden. Minsta lilla tar den mini-portion energi jag började dagen med och sedan gĂ„r jag pĂ„ minus resten av dag. Ju mer jag gör desto mer pĂ„ minus hamnar. Ăta lite frukost. DĂ€r var engin slut för lĂ€ngesen. Allt jag gör efter det Ă€r pĂ„ lĂ„nad/stulen energi. GĂ„ till sĂ€ngen. Ligga dĂ€r x antal timmar. Halta upp till toan. Tillbaka till sĂ€ngen för ytterligare x antal timmars vila med stĂ€ngda ögon alternativt envist stirrande i taket. Upp igen, dags för lite mer mat som i vĂ€rsta fall fĂ„r serveras i sĂ€ngen, fylla pĂ„ med vĂ€tska och mer mediciner och sĂ„ tillbaka till sĂ€ngen igen. Det Ă€r inte ens alla dagar jag orkar gĂ„ upp pĂ„ dagen för att Ă€ta lunch/middag. De flesta dagar blir det bara frukost och sedan kvĂ€llsmat för det Ă€r allt jag orkar.
En liten, liten övrig aktivitet förutom dem jag nyss beskrivit och jag kraschar totalt. PĂ„ minus ligger jag ju redan efter frukosten Ă€r uppĂ€ten. Efter det blir allt det nödvĂ€ndiga som att Ă€ta och gĂ„ pĂ„ toa en Ă€nnu större anstrĂ€ngning. Och all övrig tid jag ligger i sĂ€ngen blir en Ă€nnu större plĂ„ga, ett Ă€nnu större lidande eftersom kroppen och hjĂ€rnan blivit överkörda sĂ„ totalt. Av helt vardagliga smĂ„ mini-aktiviteter som friska inte ens ser som nĂ„got som tar energi att göra.Â
Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill ha tillbaka mitt liv dÄ jag fungerande nÄgorlunda. Frisk har jag tyvÀrr aldrig varit, det vet jag inte vad det innebÀr. Men jag saknar att kunna anvÀnda min kropp, gÄ pÄ promenader med hundarna, rida, sparka en fotboll framför mig, springa sÄ fort sÄ man tror benen ska ramla av och sedan stuka foten (det hÀnde allt för ofta nÀr jag sprang pÄ grund av mina extremt överrörliga leder). Jag saknar att anvÀnda min hjÀrna till mer Àn att skriva blogginlÀgg, vilket jag Àr ruskigt tacksam att jag fortfarande kan göra Àven om det tar enormt mycket kraft och energi. Jag vill kunna lösa matteuppgifter, tÀnka i flera led, rÀkna huvudrÀkning, minnas flera saker samtidigt.
Jag saknar mitt gamla jag. Jag saknar att ha koll, kÀnna att jag vet vart jag varit, vart jag Àr och vart jag ska. Kunna planera, organisera, strukturera. Inte gÄ vilse i mitt eget hem och inte fÄ fram namnet pÄ en viktig person jag kÀnt hela mitt liv. Jag saknar att hÄlla mÄnga bollar i luften samtidigt. Vara aktiv i hjÀrnan, prestera, hjÀlpa till, bidra. Jag saknar MITT GAMLA LIV och MITT GAMLA JAG varje dag. För detta sÄ kallade "liv" jag "lever", eller rÀttare sagt överlever, Àr varken ett liv eller jag. Visst Àr jag glad över en kopp gott kaffe och visst Àr jag tacksam över min underbara familj. Absolut! Men det betyder inte att jag inte saknar det jag hade och det betyder inte att jag inte vill att det jag har nu ska vara det jag för alltid kommer ha. Ett helvete. Ett liv som inte Àr mitt och en jag som inte Àr jag.
Men hjÀrtat!! Det mÄste finnas mer hjÀlp att fÄ!! <3<3<3