Idag är en en dag med nya möjligheter och nya chanser att skapa fina minnen och uppleva något fint och bra, stort som smått. Det brukar inte krävas mycket för att jag ska bli glad inombords och känna att livet är ganska okej, högst tillfälligt visserligen, men alla små ögonblick av glädje är mycket värda. Det låter säkert klyschigt, allt detta, och det är det. Det låter säkert som att jag är hög eftersom jag babblar så konstigt, men det är jag inte. Jag försöker bara peppa mig själv. Jag vet helt ärligt inte om jag lyckas, men kanske peppar jag någon annan med mina glättiga och klyschiga ord och då är ingen gladare än jag.
Gårdagen var en riktig skit-dag och jag är rädd att jag kommer må lika extra pyton-dåligt även idag. Men jag har inget annat val än att fortsätta kämpa, fortsätta blicka framåt och fortsätta le och försöka njuta av något litet gott som denna dag förhoppningsvis kommer innehålla. Ingenting blir bättre av sura miner och jag måste intala mig själv jag kommer klara att ta mig igenom ännu en dag i detta helvete, trots att det allt för ofta känns som en omöjlighet.
Som jag brukar tänka: Jag måste fortsätta kämpa. Inte nödvändigtvis för att jag vill, utan för att jag måste.
Och så är det med det...
Jag förstår helt och fullt att det känns jobbigt, det är inte konstigt Hanna! Du är så stark som kämpar på.
Men vet du? Klart detta ska bli en bra dag! Helt fantastisk. Kom ihåg hur fantastisk du är och NJUT av det - lev på känslan av att du är en så otroligt fin, stark och glädjespridande människa. För det är du. Kram!
http://nouw.com/bellss/min-resa---anorexia-30223514