Lina hade ett vårdbesök imorse och sen åkte hon och köpte Mors Dag- present till vår älskade mamma och sedan åkte hon till våra bonushundar och tog ut dem på en promenad. Under tiden låg jag hemma i världens feberfrossa och hade inre panik att det var så mycket som skulle packas ihop och fixas med innan vi kunde åka ut till landet. Det är en sån förfärlig frustration att se hur mycket som behöver göras och sedan inte kunna göra något av det själv. Jag la ner några klädesplagg i väskan som stod framme och rev med mig en hel hög burkar mediciner i en påse och sedan var jag så slut och hade så ont precis överallt att jag la mig och storgrät i soffan. Lina fick göra resten, vilket var en hel del.
Den lilla, lilla packning jag gjorde imorse har straffat mig hela dagen. Värken har varit något utöver det vanliga och jag har haft sån hemsk feberfrossa och vidrig huvudvärk. Och har fortfarande. Jag har legat och skakat hela dagen, frusit hysteriskt och samtidigt svettats så det runnit lite varstans från kroppen. Inte det allra minsta trevligt eller behagligt. Nu har jag fått lite mat i magen och ligger helt kraschad igen. Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag vill bara gå och gräva ner mig under första, bästa sten. Det är omänskligt att lida så här mycket, att ha sån här fruktansvärd, vedervärdig värk och alla andra vidriga symtom från helvetet.
Fick inte mer än två timmars sömn i natt så det har bidragit det med till denna hemska dag. Förra natten fick, alltså natten till igår, fick jag sovit säkert åtta-nio timmar tack vare mina nya starkare Imovane. Så många timmar måste vara något form av rekord, minns inte mår jag sov så bra senast men det är väldigt, väldigt längesen. Att jag fick såpass bra (om än kemisk och "tvingad") sömn gjorde att sömnlösheten var fruktansvärt jobbig i natt, extra jobbig. När jag sover 1-2 timmar varje natt hela tiden vänjer jag mig på något sjukt sätt vid det. Men nu fick jag smak på sömn, hur underbart skönt det är att sova en hel natt, vilken lyx det är att inte ligga vaken och stirra upp i taket, timma efter timma till förbannelse. Nu känns sömnlösheten värre än någonsin. I och med att jag mått extra dåligt idag och redan känner av kraschen av den lilla packning jag gjorde kommer jag antagligen ta mina tre små starka vita sömnpiller (Imovane alltså) i natt också. En sån natt jag hade natten till idag orkar jag inte efter denna dag. Då tror jag faktiskt att jag dör på fläcken. Om inte av utmattning så av frustration och sorg av livet är så jävligt och plågsamt att leva. Eller överleva, rättare sagt.
Trisse trivs här ute i stugan alldeles utmärkt! Däremot tycker han jag är konstig och jobbig som fotograferar honom och väcker honom ur sin skönhetssömn! Den här vinkeln är inte smickrande för herr Trisse inser jag nu. Jösses så stort huvud han ser ut att ha!
Älskade Hanna, vilket helvete du har! Stor kram