hannaslillaliv.blogg.se

I förmiddags var jag (och Lina) på Sahlgrenska. Jag träffade en mycket trevlig och mycket attraktiv (vet inte vad det har med saken att göra, men han är verkligen snygg!) läkare som är specialist på öron och hörsel. Lina hade lämnat mig sittande i min rullstol i väntrummet eftersom hon hade ett eget vårdbesök. När läkaren kom till väntrummet och sa mitt namn sa jag "ja, det är jag. Har du lust att köra mig till rummet?". Han såg en aning förvirrad och tafatt ut en sekund, han kanske undrade hur i all sin dar' jag hade kommit dit om jag nu inte kunde ta mig därifrån".

Han körde iväg med mig till ett rum långt bort i korridoren, vilka gamla krokiga och långa korridorer det är där i huset! Väl inne i hans rum hade jag tänk resa mig från rullstolen och ta två kliv till en vanlig stol, men läkaren trodde nog inte att jag kunde gå alls (vilket inte är så konstigt). Så han stuvade om lite i rummet, flyttade en stol och satte sig på sin skrivbordsstol och drog mig sedan närmare så vi satt mitt emot varandra. Jag fick på något vänster av mig jacka och solglasögon, de kan man tyvärr inte ha när man pratar med någon så, men rummet var ljust så mina ögon sved och hjärnan protesterade direkt.

Han berättade att mina undersökningar/tester jag gjorde för några veckor sedan visar att jag har utmärkt hörsel. Jag hör "för bra" till och med och det tror han är källan till problemet, min extrema ljudkänslighet. När ett ljud når innerörat, öronsnäckan och trumhinnan leds det vidare in till hörselnerven som i sin tur skickar ljudet upp till hjärnan där det analyseras. Hjärnan arbetar och tar reda på vart ifrån ljudet kommer, om ljudet går att identifiera, hur högt det är samt hur det känns. Då kommer andra delar i hjärnan in, som våra minnen och känslor med som vi kopplar ihop med de ljud vi hör.

Allt detta för klarade han för mig, men jag visste redan det, undersköterska och intresserad av anatomi som jag är! Han fortsatte att berätta att eftersom min hjärna är så supertrött orkar den inte med själva analyserandet och bearbetningen av ljudet utan det blir till ett osorterat kaos inne i hjärnan. Då uppfattas ljuden som mycket högre eftersom det inte kan identifieras vartifrån de kommer och om de tyder på fara och allt blir väldigt jobbigt och kaosartat. Alla ljud kommer på en gång, de klarar inte av att sorteras ut någon av dem. Det är därför jag mår bättre ju tystare det är och ska jag utsättas för ljud är det bäst med så få som möjligt och ljud jag vet vad det är för något.

Läkaren förklarade att ser jag en film eller lyssnar på en låt jag redan hört x antal gånger tycker min hjärna det är mindre gånger att analysera de ljuden för då kopplas minnes-centrum i hjärnan in och hjälper till. Plötsliga och oväntade ljud som en kastrull som far i golvet är det värsta och det är samma där, hjärnan orkar inte ta hand om det ljudet och därför upplevs det som superhögt och obehagligt.

Han förklarade detta så bra och jag satt och nickade igenkännande och instämmande hela tiden. EXAKT så här är det och det kändes skönt att få ord på det, lite mer förklaring. Han berättade att personer som lider av hjärntrötthet av andra orsaker än ME, t ex Stroke- alltså en blödning eller en propp i hjärnan, också ofta är mycket ljudkänsliga. Samma sak där, hjärnan orkar INTE ta hand om det den hör. Och är det som i mitt fall att man hör extra bra blir ljuden ännu fler för hjärnan är bearbeta. Kanske därför jag är så väldigt, väldigt ljudkänslig. Mer ljudkänslig än de flesta med just ME.

Jag fick ligga på en brits medan han kikade i mina öron och gjorde några olika undersökningar som bland annat inkluderade mina fotknölar. Han fick knäppa upp mina skor och dra ner strumporna lite, men nu visste han i alla fall att jag hade kunnat göra det själv eftersom jag gick tre steg mellan rullstolen och britsen.

Väl tillbaka i rullstolen pratade vi om lite allt möjligt, ja även om annat än hörsel, känslighet och öron. Han var riktigt trevlig och vi kom snart in på detta med min livssituation och sjukdomar. Jag frågade honom om han vet vad ME är, det verkade nästan så när han pratade om hjärntrötthet. Han sa att han läst på lite när han såg i min remiss att jag har det. EDS hade han koll på och fibro likaså. Jag sa att det var ju ovanligt att du vet vad ME är, nästan ingen av alla läkare jag träffar har någon som helst aning. Då sa han att det är säkert bara för sen är så ovanlig. "Dålig ursäkt, sa jag och dessutom helt fel. ME är vanligare än både MS och Parkinson, ca 40 000 svenskar lider av ME". "Jaså? Det var som tusan" fick jag som svar på det. Han frågade mer om vad ME är och hur det påverkar mig och jag berättade.

Besöket tog en halvtimma och av de 30 minuterna pratade vi i 25. Av de 25 minuterna pratade vi om öron och öron-relaterade saker i tio minuter. Men det var precis perfekt kändes det som. Jag fick svar på att mina öron är normala och även om det var skönt att höra honom säga att jag inte bara inbillar mig att ljud är förjävliga visste jag det redan inne. Och nu har jag "utbildat" ännu en läkare om ME. Uppdraget jag tagit på mig att ALLA ska veta vad ME är går framåt så sakteligen...! Dessutom fick jag en trevlig pratstund med en sympatisk man, hur ofta händer det? Aldrig är svaret. De kommer inte direkt på besök hemma i mitt mörka fängelse...!