hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En fruktansvärd mardröm som jag hoppas aldrig blir sann

Förra natten drömde jag en så hemsk mardröm. En sån hemsk dröm att jag vaknade upp i panik, helt kallsvettig och förstörd. Det enda jag ville var att väcka hela familjen, krama dem, gråta i deras famnar och få höra att det jag drömt inte var verkligt. Men alla sov, förutom jag och jag ville inte väcka de andra. Jag drog upp Trisse från fotändan av min säng och tog honom i min famn. Vi myste och jag pussade på hans lena, mjuka öron. Jag blev lugnare av detta och paniken släppte så sakteligen. Men jag somnade inte mer den natten. Känslan jag hade i drömmen har på något sätt hängt kvar hela dagen, kanske för att drömmen på många sätt är så otäckt lik min verklighet och det jag tampas med varje dag. Det är något jag försöker fly ifrån varje dag, något som påverkar och drabbar hela vår familj. Något som tynger oss med sorg, mörker och en stor, stor rädsla och ovisshet för hur detta ska sluta. Nu till vad det var jag drömde.
 
Precis som alla drömmar var denna inte helt logisk, inte helt verklighetstrogen och många detaljer fattades. ändå var den så verklig att den gick att ta på. Den är svår att släppa. Det hela började med att vi var tvungna att fly. Vi blev jagade av några som ville döda oss, hela familjen, och vi var tvungna att ta det viktigaste ägodelarna i några ryggsäckar och dra. Vi kunde inte ta bilen, varför vet jag inte, och inte heller rullstolen. Så jag tvingades gå. Att fly till fots när man knappt ens kan ta sig till toaletten och tillbaka, ibland inte ens det, var ingen enkel historia. Redan efter tio meter var jag helt slut, svimfärdig och galet yr. Men jag kunde inte stanna, vi var ju jagade. Vi gick och gick. Jag ramlade ihop på marken var tionde meter. Jag grät av smärta, var i stort sett medvetslös av utmattning. Mamma, pappa och Lina fick släpa mig fram, de drog i mina armar och mina ben släpades på den hårda asfalten. Jag sa till dem att de skulle lämna mig i ett dike, låta mig ligga där, för jag orkade inte mer. Kanske kunde de komma tillbaka för att hämta mig senare, när faran var över. Om faran gick över, vill säga. Men de vägrade släppta taget om mig. Till slut föll jag i och ur medvetslöshet.
 
De drog mig så på asfalten, kilometer efter kilometer. Mamma grät och Lina och pappa såg helt förstörda ut. Sammanbitna och sorgsna, de ansiktsuttryck hade jag aldrig sett hos dem, eller någon annan, tidigare. Jag återfick metvetande några sekunder i taget, flackade med blicken, hade så svårt att andas. Smärtan jag kände var värre än något jag tidigare hade upplevt. Jag ville bara dö. Jag såg ingen mening alls med det lidande jag kände och dessutom gjorde jag att takten på flykten gick väldigt långsamt. Vi skulle inte klara oss mycket längre. De som jagade oss kom närmare och närmare. Efter ytterligare några kilometer väste jag till mamma, pappa och Lina att de måste stanna. Hundarna var inte med av någon anledning. Jag var så svag att jag inte fick luft till mig, jag höll på att kvävas. Saliv rann ur mina mungiper, jag kunde inte svälja och jag skakade okontrollerat i hela kroppen. Smärtan var så hemsk, denna ständiga, vidriga smärta.
 
De stannade till, släppte ner min lealösa kropp på marken och sänkte sig ner över mig. Jag ansträngde mig för att fokusera blicken. Jag blinkade bort några tårar. Plötsligt fick jag en känsla, en så stark känsla att jag greps av panik inombords. Det är nu det händer. Det är nu jag dör. Alla år av lidande har kommit till ett slut, snart är jag fri. Jag fylldes av en känsla av lättnad, mitt i all sorg. Jag väste fram "jag älskar er". Sedan tog jag mitt sista andetag. Mitt hjärta slutade slå och det sista lilla liv som fanns i mig rann bort och försvann. Jag dog där, omgiven av min familj.
 
Det sista jag såg i drömmen, denna hemska mardöm, innan jag vaknade var att de som jagade oss närmade sig med stormsteg, jag kunde se dem en bit bort. Min familj hade en liten chans att lämna mig och hinna fly, men de tog den inte. De vägrade lämna mig, det var precis som att de gav upp, bara för att min kropp gjort det. Denna dröm var verkligen fruktansvärd, väldigt hemsk och gripande och så träffande och nära. Denna mardröm är nog någon form av bearbetning för många av mina tankar, de starkaste av mina rädslor och det vi tvingas gå igenom i och med mina sjukdomar. Min just nu största rädsla är att jag ska dö och att min familj ska ge upp, bara för att min kropp gjort det. Att jag ska lämna dem ensamma och förstörda och att de ska vägra gå vidare. Detta är så tungt att jag inte tillåter mig själv att tänka på det mer än några sekunder då och då. Jag känner mig oerhört sårbar, nästintill utlämnad, som delar med mig av detta. Men att skriva är terapi för mig, jag var tvungen att skriva av mig och jag har så många som läser som stöttar mig. Ni förstår säkert hur fruktansvärt det var för mig att drömma detta. Det sägs att vissa drömmar slår in. Själv hoppas jag att vissa mardrömmar aldrig blir sanna. 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Bella
skriven :

Nej, fy vilken hemsk dröm.. mardrömmar är så fruktansvärt jobbiga. Kram på dig Hanna!

Svar: Den var riktigt hemsk :( aldrig roligt med mardrömmar. De vill man helst slippa! Kram <3
Hanna Andersson

2 Anki johansson
skriven :

Usch vilken hemsk dröm. Jag tror det är mycket bearbetning av känslor och tankar och det undermedvetna i drömmar. Jag drömmer ofta att jag är jagad fast jag inte kan stå på benen och springa därifrån. Det är hemskt. Tar tid att repa sig känslomässigt från en sån dröm ❤️
Kram på dig

Svar: Den var verkligen hemsk. Drömmer ofta såna här drömmar, fast den här var lite extra jobbig för den var så detaljerad. Det är verkligen hemskt. Ja, det måste vara någon form av bearbetning, utan tvekan. Ja, det tar tid att repa sig, så är det.
Kram <3
Hanna Andersson

3 ME alltidvila
skriven :

Vilken hemsk dröm, förstår att du måste vara omskakad, vissa drömmar etsar sig fast ett tag... Jag drömmer massor varje natt och ofta att jag är jagad men 2 av 3 g är jag frisk i mina drömmar. Det värsta jag vet är att drömma att jag är lika sjuk som jag är när jag vaknar. Många kramar till dig <3

Svar: Ja, den var hemsk. Jag brukar drömma liknande mardrömmar. Ofta att jag är sjuk och nästan ännu oftare att jag är frisk. På ett sätt är det härligt att drömma att jag är frisk, att jag kan gå ut och gå, att mina ben bär och min hjärna är MIN. Men samtidigt så är slaget i ansiktet så fruktansvärt hårt de nätterna då jag vaknar upp och inser att jag ju visst är väldigt svårt sjuk. Då vill jag tillbaka till drömmen igen. Men det är såklart inte roligt att drömma att jag är lika sjuk som i verkligheten heller.
Många kramar fina kämpe <3 Tillsammans fixar vi detta <3
Hanna Andersson

4 Grethe Hagen Sundbom
skriven :

Men kjäre lille söte vennen 😢😢😢💟💟💟💟💟 Det kan nok hende at du drömte ut dine redsler, men så leit at det var sååååå skrämmande.. Desverre så er det mye vårt undermedvet har, uten at man får satt ord på det, så kanskje derfor du drömte så skrämmande? Jeg håper av hele mitt hjerte at du ikke drömmer sånn mer ganger!!! 💙💙💙💙💙💙 Sender masse kjärlighet og positivitet til deg 💖 💖 💖 💖 💖 💖 💖 💖 💖 Varm klemz fra Grethe 😃

Svar: Finaste Grethe! <3 <3 <3 <3 Ja, jag tror att min hjärna bearbetar det som händer i verkligheten i drömmarna. Det kan mycket väl vara det undermedvetna som styr drömmarna och som framkallade denna hemska mardröm. Tack kära Grethe, det hoppas jag med! Jag skickar lika många kramar, kärlek, värme och positivitet till dig! Tack för dina fina kommentarer <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Hanna Andersson

5 Netti Starby
skriven :

Du har skrivit mycket om att du tycker att det är synd om din familj som måste ta hand om dig eftersom du tror det. Men i verkligheten är det inte så. Din familj älskar dig och gör vad som helst för dig. Dina inre tankar spökade och därför fick du den här mardrömmen. Jag håller med dig om att drömmen var otäck men samtidigt så vacker eftersom det hänger ihop med verkligheten. Vad som än händer så kommer din familj aldrig att släppa dig och dom älskar dig mest i hela världen! <3 Kramis

Svar: Tack så hemskt mycket, snälla Netti för din fina kommentar! Du har helt rätt i det du skriver. Trots att det är svårt att se det på det sättet måste jag försöka vända på det och se att min familj visst vill ha mig trots att jag är sjuk. Och att de ser samma gamla Hanna i mig, trots att jag inte alltid gör det. Det är bara så svårt för jag känner mig som en så stor belastning för dem. Jag älskar dem mest i hela världen <3 Kram
Hanna Andersson

6 mammansprinsessor
skriven :

Usch mardrömmar är aldrig kul och helt onödigthar själv drömt att bli jagad och det är så otäckt,mardrömmar slår ju sällan in det är de goda drömmarna som gör:) stor kram till dig

Svar: Nej, mardrömmar är verkligen aldrig roligt. Det är väldigt otäckt att drömma att man blir jagad. Vi får hoppas att det är så, att mardrömmar blir sanna mycket mer sällan än drömmar slår in! Stor kram
Hanna Andersson